Människor att beundra….

då tänker vi ju ofta typ på kändisar…
Jag har nämnt några i min blogg förut…
Den varma samhällsengagerade Allan Edwall, Astrid Lindgren, Jerry Williams
Jonas Gardell…. är några av de kändisar jag ser upp till, och beundrar.

… i vår vardag

Sen finns det ju människor i vår vardag, som kan förgylla min dag.
Det finns vissa människor som alltid gör en glad….
Jag känner en hel del i Sollefteå, som nästan alltid förgyller min dag, när helst jag ser dem, och hälsar på dem…
Människor som bemöter en för den man är, inga förutfattade meningar,
och öppet genuint ärliga och öppna, varma och kärleksfulla…..

För bra för att vara sanna..?

Det låter nästan för bra för att vara sant va?… finns sådana människor ?
Ja…. men jag har inte mött dem på kommunhuset, inte på Försäkringskassan eller arbetsförmedlingen…. inte på sjukhuset, och inte i kyrkan…
Dessa människor … var finns dom då ?…. och dom måste ju vara beundrade och hyllade…. dom måste ju överösas av kärlek och respekt..?
De som jag mött, arbetar på Badhuscaféet i Sollefteå, dom jobbar åt samhall, och på kvickroten….och på dagcenter.

… får inte den respekt

Tyvärr så får många inte den respekt och beundran dom förtjänar…
Utan tvärtom får utstå mycket fördomar, spott och spä…. Vissa hånar dem…
Vilket gör mig väldigt ont….

Tycker inte om kategoriseringar av människor

Jag har lärt känna många av dessa fina människor som tyvärr delas in i ett speciellt fack, och kallas för “utvecklingsstörda” …. “funktionsnedsatta” osv…
Och jag tycker inte om uttrycken, jag tycker inte om egentligen att vi måste kategorisera människor på det viset…. och därmed oxå ofta “värdera” … el rättare sagt nedvärdera folk…..
“Störd i utvecklingen” … ja om man tänker så, så är jag oxå utvecklingsstörd, som har växt upp i en ytterst dysfunktionell familj…. Men även jag skulle föredra att bli definierad efter mina förtjänster….

Jag har lärt känna….

Jag har lärt känna dem, både genom Badhuscaféet, när jag går och simmar, men även för att det finns ett gruppboende i mitt bostadsområde.
Jag blir glad när jag ser dem, mina grannar, och tjejerna på badhuscaféet …

Vi är nog inte utan fördomar, fast vi tror det

Ofta anser vi oss vara utan fördomar, men vi är det inte alltid, och vi är inte medvetna om det. Jag har för visso aldrig själv tyckt om kategorisering och de nedvärderande ordet “utvecklingsstörda”… eftersom det bara belyser brister…
Men även för mig gick det upp ett ljus för, när en bekants dotter gjorde en jättefin film om sin bror… som har downs syndrom. Hon beskrev sin bror så kärleksfullt, och alla positiva sidor, och även saker som att han blir arg, och lessen osv…mänskliga egenskaper helt enkelt. Och på slutet av berättelsen, sa hon “vissa kallar honom för “mongoloid” … här hemma kallar vi honom för Niklas….

Detta mina kära läsare öppnade mina ögon, och gav mig en tankeställare…
Så underbart kloka ord från en ung tjej….
Det är ju detta det handlar om… en individ, en människa, en unik människa…

Och vi bedömer även andra efter tillkortakommanden ….

Jag har tänkt på hur vi ofta gör likadant med andra människor ikring oss, där vi definierar dem efter deras tillkortakommanden, istället för deras förtjänster, eller rent utav deras riktiga namn.
T ex så kan vi säga ” du vet han som är så tjock”, istället för att beskriva honom för sin musik, sin familj el dylikt. Vi kan säga “den där turken” fast han kan definieras efter sitt leverne och sitt sätt…
Sen visar det sig ofta att han inte ens är turk, utan kanske Iranier.

Det finns jättemånga exempel på hur vi ofta gör så…
Tex så gör vi det med en som är sjukskriven för låt oss säga MS, då definierar vi ofta henne efter det… el rullstolsbunden.
En som är sjukskriven för sin depression, blir definierad efter det…..

Det är så fel…. när vi skulle kunna definiera folk efter deras FÖRTJÄNSTER, istället för tillkortakommanden !!!!
Och definiera efter personlighet, istället för utseende och nationalitet.
… så som på ett vis Nordamerikanska indianer gjorde…..

Hur det kommer sig…?

Jag tänker på en av mina favoritfilmer “Dansare med vargar” … det är lite svårt göra den jämförelse jag tänker göra, om du läsare inte sett filmen, men jag gör ett försök.
Filmen handlar ju i stort om hur John Dunbar, i en postering ute på amerikanska slätterna, finner sig själv, sitt rätta jag, när han möter en indianstam Siouxer…
Och vid ett tillfälle i filmen berättar “Vind i håret” för John, varför han haft så svårt att acceptera John. Det var för att en nära vän till honom dog, och när nykomlingen John kom in i deras liv, så kände han vrede….
Men nu såg han på det på ett annat sätt….
“Min bortgågne kamrat gick bort, så att du kunde komma”

Jag tänker lite så med livet, att vi alla har en funktion, alla människor, och att vi har något att lära av alla och en var….

Förlåt min fördomsfullhet…..

Eftersom jag inte kan lägga ut namn på folk på en blogg, vilket hade varit mer personligt och rätt. Så blir det tyvärr så, att även jag kategoriserar i och med detta inlägg….. men ni må förlåta mig för detta, eftersom jag trots allt ser förtjänster och inte tillkortakommanden.

När det gäller dessa människor som jag inte vill kategorisera, men ändå indirekt gör det nu……. så tänker jag att de har kommit till oss, för att ge oss kärlek, lära oss om kärlek.
De är kärlekens missionärer…
Så ser jag det…. förlåt min fördomsfullhet, men så ser jag det…..

<!–
WriteFlash('’);
//–>