När det är så här som det är…

… så finns bara att fortsätta… outtröttligt fortsätta.
Som Bergsklättraren som ramlade ner i en spricka utan möjlighet att ta sig upp….
… kommit bort från sina kamrater, vilka han ändå trodde var döda.
Enda vägen som var möjlig, var att gå ner djupare i sprickan, och hoppas på att det fanns en utväg där…..

Han visste att han inte kunde hoppas på att någon annan skulle kunna komma till undsättning. Och tanken på att gå ner djupare skrämde honom från vettet.
Undernärd, ensam och uttorkad, utan mat och vatten i konstant kyla…
Som ett mirakel hittade han en utväg till slut…..
Bara för att inse snart nog, att han hade framför sig en glaciär som var som en labyrint, där han återigen riskerade att ramla ner…..
Och att han var tvungen att gå denna sträcka med brutet ben, om än något uppstöttat, så kändes det som det gick av en gång till för varje steg….

Bergsklättraren fick rikta in sig på små mål hela tiden att ta sig från punkt A till punkt B på en viss tid….
Fast han “visste” att det inte fanns något hopp… så fortsatte han ändå…
Han visste att han skulle dö…..
Men han tänkte att han kunde ju lika gärna dö medan han rörde på sig, istället för att göra det genom att sitta kvar….

Han tänkte att om han slutade ta beslut, så var det över… då var det slut.
Även fel beslut var bättre än inga beslut….

Och när det är som det är här nu, så är det mitt val…..
Att fortsätta gå….. sätta upp små mål, och fortsätta trots att jag inte ser någon ljusning….

Men vist är jag rädd, att ta steg framåt… för jag är på en glaciär jag oxå, med djupa sprickor att ramla ned i… och jag är livrädd att ramla ned i en igen….. för jag är inte där nu, men jag har klättrat upp från sådana 2 gånger förut…..

Men jag måste tro på mirakel….. måste tro på ljuset, har inga andra val…
Fast att gå med delvis nedsatt syn pga undernäring på en sådan plats, gör att du inte kastar dig ut och springer….

Jag har klarat mig med livet i behåll förut, och kan göra det igen. Jag har mer erfarenhet nu än då….. jag är oxå på ett sätt mera ensam i min kamp…

Allt detta med bergsklättraren (som för övrigt är en sann historia) är metaforer, som beskriver min egen kamp, som inte ligger på en fysiologisk nivå, men en själslig….
Jag är inte ensam om detta… det finns många många fler..
Så om ni är en ” undernärd, uttorkad glaciärklättrare” liksom jag …. fortsätt gå, fortsätt gå, fortsätt gå….. även efter att hoppet sinat, även efter du inte orkar längre, så orkar du ännu lite till…..

…. Jag har inget annat val än att tro på det omöjliga… tro på mirakel.

(Ps bergsklättraren överlevde)