….
Svårt att beskriva hur jag känner mig nu.
Ibland uppgiven….ibland arg…. och ibland ledsen !
Känner mig lätt utnyttjad…. och bortkastad.
Det är inte svårt att räkna ut varifrån den känslan kommer
ursprungligen…
Och ju mer jag lär mig om livet, ju mer förstår jag att människan ofta
försätter sig i liknande situationer i vuxenlivet … om och om igen.
Hur ser jag på mig själv idag ?
Jag blir tårögd bara jag ställer frågan …
Vad ser jag när jag ställer mig framför spegeln ?
Vad ser jag bortom min kropp och mitt utseende ?
Jag tittar sällan dit ….. men när jag gör det ser jag ofta en ledsen
Tomas, bakom mitt utseende, bakom leendet som ska skydda mig från insyn,
till vem jag är under alltihopa…..
Jag blir tårögd bara jag ställer frågan, Vad ser jag när jag står
framför spegeln ?
Är jag stolt över den jag blivit ? …. Tycker jag
om vad jag ser ?
Eller skäms jag över den jag blivit ? ….tycker jag
att jag inte är värd att älskas ?
För att överleva har jag hittat på
oändligt många olika sätt att bedöva det som gör ont inuti,…. flytt
från bilden jag har av mig själv….
Och samtidigt är det samma
bedövning som gör att jag inte förmår att leva fullt ut, ta för mig,
låta mig bli älskad…..
Saknaden av min far är verklig. Han är
död nu, men det är en ren sorg, okomplicerad sorg. Där finns en sorts
acceptans.
Medan saknaden av det jag inte fick som barn, som alla
behöver för att bli en fungerande individ….. är en svårare sorg…..
Det
är som att ta farväl av något man inte haft, som att lämna någon man
aldrig varit nära….
Det värmer mig, och hugger i mitt hjärta
på samma gång, när jag ser familjer, där det finns kärlek. Familjer där
det finns gränser. Där imperfektionism är naturlig, lika naturlig som
den obestridbara kärleken till sina barn….
Det finns bara en sak
som gör ondare än att se den kärlek jag inte fick. Och det är när jag
ser barn som inte fått den, och far illa. Sådant känner jag av på långt
håll.
Sedan har jag sorgen och saknaden av mig själv, mitt inre jag som inte
får komma ut i dagsljuset, och lysa upp det som känns så mörkt.
Det
är saknaden av att bli sedd, och bekräftad….
Jag tror inte
tillräckligt stark för att vara så säker på mig själv, att jag vet att
jag duger som jag är…..
Jag tror bara jag duger när jag är glad,
hjälpsam, snäll och rolig…
Inte när jag är arg, ledsen, liten och
rädd….
Jag kan ändå inte förstå med mitt hjärta …..
Jag
förstår med mitt förnuft, att du inte förmådde älska, att du inte
förmådde annat än hot om att lämna, hot om att lämna mig på det mest
definitiva sätt som går att lämna ett barn… ensamt kvar i ett stort
mörker.
Men mitt hjärta förstår inte …. varför du inte älskade
mig…. varför du inte älskar mig. Mitt hjärta förstår inte varför du
aldrig i vuxen ålder har hälsat på mig.
Mitt hjärta förstår inte hur
du var så gränslös mot mig, utnyttjade mig för eget bruk, känslomässigt
och på det sätt som man inte får göra mot ett barn…
Jag förstår
inte …. förstår inte
Tack Tessa … bra skrivet
Det var väldigt ärligt och avskalat skrivet… Det är svårt att älska sig själv som man är men jag tror att man får börja med små myrsteg.
Glöm aldrig att DU är värdefull!
Jag tackar för fina ord av dig Julia… känner dig inte men tack ändå.
Du har givetvis rätt i det du skriver, och jag förstår att det är väl menat.
Dock kan livet vara olika för olika personer, och alla har inte samma förutsättningar.
Jag gör så gott jag kan utifrån mina förutsättningar. Och en del av att befria sig från det gamla är faktiskt att möta det, för att kunna gå igenom och lämna det. Och att skriva om det är en terapi för mig. Och jag lämnar det lite grann för varje gång. Men det är svårt och inte heller bra att gå in i detalj på sådana saker, i en diskussion på bloggen…. men jag tackar för att du läst, och visat ombry.
Kram tillbaks
Här får du några tänkvärda ord om hur viktigt det är att klippa banden till det som man inte kan göra något åt och att gå vidare i livet.
Du kan inte skapa något nytt genom att stanna
kvar i det gamla, så ibland måste banden klippas
av så att en ny utveckling kan sättas igång.
Blicka ej tillbaka, utan fortsättatt blicka framåt &
var inte nöjd med det som inte är till för Ditt bästa.
När Du väl har börjat processen kommer Du att
bygga en ny stabil grund att stå på, & först då kan
Du gå vidare utan att skakas om eller känna någon
större oro.
Kram
Julia