….
Svårt att beskriva hur jag känner mig nu.
Ibland uppgiven….ibland arg…. och ibland ledsen !

Känner mig lätt utnyttjad…. och bortkastad.
Det är inte svårt att räkna ut varifrån den känslan kommer
ursprungligen…
Och ju mer jag lär mig om livet, ju mer förstår jag att människan ofta
försätter sig i liknande situationer i vuxenlivet … om och om igen.

Hur ser jag på mig själv idag ?
Jag blir tårögd bara jag ställer frågan …
Vad ser jag när jag ställer mig framför spegeln ?
Vad ser jag bortom min kropp och mitt utseende ?
Jag tittar sällan dit ….. men när jag gör det ser jag ofta en ledsen
Tomas, bakom mitt utseende, bakom leendet som ska skydda mig från insyn,
till vem jag är under alltihopa…..

Jag blir tårögd bara jag ställer frågan, Vad ser jag när jag står
framför spegeln ?
Är jag stolt över den jag blivit ? …. Tycker jag
om vad jag ser ?
Eller skäms jag över den jag blivit ? ….tycker jag
att jag inte är värd att älskas ?
För att överleva har jag hittat på
oändligt många olika sätt att bedöva det som gör ont inuti,…. flytt
från bilden jag har av mig själv….
Och samtidigt är det samma
bedövning som gör att jag inte förmår att leva fullt ut, ta för mig,
låta mig bli älskad…..

Saknaden av min far är verklig. Han är
död nu, men det är en ren sorg, okomplicerad sorg. Där finns en sorts
acceptans.
Medan saknaden av det jag inte fick som barn, som alla
behöver för att bli en fungerande individ….. är en svårare sorg…..
Det
är som att ta farväl av något man inte haft, som att lämna någon man
aldrig varit nära….

Det värmer mig, och hugger i mitt hjärta
på samma gång, när jag ser familjer, där det finns kärlek. Familjer där
det finns gränser. Där imperfektionism är naturlig, lika naturlig som
den obestridbara kärleken till sina barn….
Det finns bara en sak
som gör ondare än att se den kärlek jag inte fick. Och det är när jag
ser barn som inte fått den, och far illa. Sådant känner jag av på långt
håll.

Sedan har jag sorgen och saknaden av mig själv, mitt inre jag som inte
får komma ut i dagsljuset, och lysa upp det som känns så mörkt.
Det
är saknaden av att bli sedd, och bekräftad….
Jag tror inte
tillräckligt stark för att vara så säker på mig själv, att jag vet att
jag duger som jag är…..
Jag tror bara jag duger när jag är glad,
hjälpsam, snäll och rolig…
Inte när jag är arg, ledsen, liten och
rädd….

Jag kan ändå inte förstå med mitt hjärta …..
Jag
förstår med mitt förnuft, att du inte förmådde älska, att du inte
förmådde annat än hot om att lämna, hot om att lämna mig på det mest
definitiva sätt som går att lämna ett barn… ensamt kvar i ett stort
mörker.

Men mitt hjärta förstår inte …. varför du inte älskade
mig…. varför du inte älskar mig. Mitt hjärta förstår inte varför du
aldrig i vuxen ålder har hälsat på mig.
Mitt hjärta förstår inte hur
du var så gränslös mot mig, utnyttjade mig för eget bruk, känslomässigt
och på det sätt som man inte får göra mot ett barn…
Jag förstår
inte …. förstår inte