…..
Ett svagt ljus från lampan på väggen, är det enda som lyser upp lägenheten.
Tvätten hänger lite här och var, har precis torkat färdigt…..
Och i soffan ligger en hög med rena, men ostrukna kläder.

Här är bara jag…..

För ett ögonblick, som från ingenstans dök en minnesbild upp i mitt inre.
Och jag förflyttas tillbaka.
En bild, och den känsla den bilden förde med sig. De hör ihop. Bilden utan känslan, är ingen bild, och känslan utan bild är inte den känslan.

Platsen är Kramfors….. vägen jag gick på är Bergomsvägen, alldeles i backen där Åsa Åsanders bageri låg… ett hembageri, med mycket sött och gott för ett barn…
För jag var barn vid denna bild…..
Sockerbullar kallade vi dem… med sliskigt söt vaniljkräm inuti….

Men nu i denna bild är det vinter, och mörkret ligger tungt över staden. Vägarna är vita, och det är sparkföre mitt inne i staden…..
Jag går ensam ner för Bergomsvägen, mot Ådalshallen. Där badvakterna Marco och Thomas jobbar.

Det finns ingen känsla i form av glädje, sorg eller ilska….
Det fanns sällan det hos mig när jag växte upp….
Mera en slags ödesmättad, melankolisk tomhet, fast jag levde i fantasin.
Den var min bubbla, min trygghet…. som många barn liksom jag haft.

Vandrar hem till mormor och morfar igen. Där vi fick mat, och fika på regelbundna tider…. något som inte var alltför vanligt hemma i Stockholm.
Detta var en trygghet, en viloplats… trots många spöken som följde med på köpet.

Hembakt hälsobröd, med smör gjort på solrosolja. Och varm choklad.
Vid köksbordet i köket på Gumåsvägen 67, i huset som morfar byggt själv.
Ett gult trähus, med stort trädgårdsland, som jag och bror fick hjälpa till med på somrarna….
Men nu låg där snö, , nära på en meter djup. Och jag hade gjort ett spår runtom tomten, ett skidspår, där jag åkte med mina Miniskidor, och jag var Thomas Wassberg, och Thomas Magnusson om vart annat,… varv efter varv, i vintermörkret.

Jag ligger på övervåningen med min bror, och vi har som vanligt hamnat i bråk angående nåt…..
Men till slut somnar bror…. men inte jag. Jag ligger vaken länge och är mörkrädd.
Rädd för spöken, för mördare och allt möjligt, och omöjligt som kan tänkas dyka upp i mörkret.

Den som kliver upp först sav oss brukade få beröm, och jämföras med den andre, som då inte var lika duktig. Det var inte ovanligt att vi spelades ut mot varann på detta sätt av Mormor. Och ofta blev det upphov till osämja oss emellan.

Ända tills en dag då vi blivit något äldre barn, då vi gick emot henne, lurade henne att tro att min bror slog mig, och hon kom springandes, beredd att ge min bror skulden, bara för att se att han slog handen i golvet och jag låg bredvid och skrek.
Sen den dagen blev det mindre av att spela ut mig och min bror mot varandra.

Jag klev jallafall upp först den morgonen, och fick mig en skopa beröm, som jag sög åt mig av, svulten på den varan hemifrån som jag var.
Där fanns Müsli, med vetekli och Tätmjölk och nybakt hälsobröd.

Sen satte jag mig vid TV.n på morgonen och tittade på klockan i tv:n som var nedräkning till Jullovsmorgon

Nu måste jag återvända hem igen till Sollefteå, och 2010,. mina ögon håller på att gå i kors