….
Fluffig

När jag var ner hos min underbara kusin Jenny, i Stockholm, så höjde jag henne till skyarna över hur go och rar och trevlig hon var mot mig……
Hon är en mycket omtänksam och cool tjej, som på stockholmsmanér säger “aa eller hur” i var och varannan mening…., men absolut inte verkar ha fastnat i Stockholmstempot, det hysteriska trots att hon bott där säkert 15 år nu…..

I vilket fall som helst så hade vi trevligt, och hon är en mycket rak och direkt tjej, och nämde vid något tillfälle att jag inte var lika “musklig” som jag var för ett antal år sedan….. (Hon menade faktiskt inget illa alls)
Tyckte att jag blivit lite “fluffigare” eller hur hon uttryckte det….smiley

Nåja lite drog jag nog upp i näsan, vart inte sur, men lite bestämd…… här skulle minsann börja köras lite hårdare igen med motion, och dra in på delicato och annat sockrigt….

Styrkan intakt ….. men det blåste emot från alla håll

Så jag började med styrketräning hemma, det funkade bra, har inte tappat så mycket där på styrka.,…
Men när jag för någon dag sedan cyklade Forsmo runt (2 mil) tog det emot mer än jag räknat med…..och det kändes som det var motvind från alla håll….

Och jag hade redan innan Jennys kommentar tänkt börja springa igen lite smått, för att få lite flås…. och det blev det som gjorde att jag idag till sist kom till skott…

Jogging snarare än löpning

Så jag tänkte jag börjar lite smått, med hågestaön runt, har faktiskt ingen aning om hur långt det är, och tog inte tid på när jag sprang heller…… eller ska jag kanske mera riktigt kalla det för jogga…..för det gick inte fort, och första 500 metrarna fram till Hågestabron, kändes det med all säkerhet som om jag nån gång under löprundan skulle måsta gå lite emellan…..
Men jag tänkte jag gör det när ingen ser då smiley
Svisch

När jag väl kom ut på ön… började det gå lite lättare igen, kom lixom in i andra andningen… och det var riktigt skönt faktiskt, kom nästa lite svett oxå tror jag.
Det kändes som jag hade ett hyfsat tempo, ända till jag insåg mig vara jämsides med en kvinna som rastade sina hundar, och jag tänkte att nu svischar jag väl förbi…… och lägger lite distans mellan oss….. när jag kutat en stund, och vände mig om, så var hon till mitt förtret, fortfarande inom hundra meters håll…..

Osså “spurten”

När jag bara hade 500 meter kvar att springa, tänkte jag att jag skulle få till något som liknade en spurt…… så jag skapade de signalerna i hjärnan, som skulle skickas ut till mina ben och resten av kroppen, att nu var det spurt på gång, nu skulle det bli tempoökning….

smiley

Men det verkade som om det var en “broken link” som man säger i datavärlden, för det kändes som jag ökade och ökade men det gick ytterst marginellt fortare….

Det var som att vara på dans till Mats Bergmans, när de deklarerar att de ska öka tempot lite grann, och folk förväntar sig buggmusik och rocken roll, …

… osså blir det “gråt inga tårar”

… men tack kusin för att gett mig sparken i gumpen jag behövde … det blir fortsättning