…..
Jag far illa när jag ser dysfunktionella familjer där barn far illa och behandlas illa….
…. empatin blir ofta då så påtaglig att den upptar mig helt för en stund…

Men ibland när jag ser det motsatta…..
barn i trygga familjer, som får pussar i tusende, och kramar än mer….
… så trots att jag gläds …..
Så gråter jag oxå inombords för något jag aldrig haft, och aldrig kan återfå…
En trygg uppväxt, med kärlek, omtanke, pussar och kramar, och vänliga ord…..

Det satt aldrig någon uppe och väntade på mig, när jag var liten, det var ingen som frågade vart jag varit, eller hur jag haft det.
Ibland kan jag känna mig som spetälsk……än idag i vuxen ålder, är jag rädd för närhet. Den närhet jag så paradoxalt längtar till mer än något annat…..

Men närheten och tilliten är svår för mig……
Jag blir ofta utnyttjad….. för jag kan utnyttjas……för att jag blev utnyttjad
För jag kan inte utnyttja …..

Jag tror inte att jag är värd att älskas….. det sitter djupt i mig….
Det kanske är svårt för dig som läser att acceptera det jag skriver….
Men när den person som är din värld, ditt allt, den som skall ge dig allt det där ett barn behöver…. kärlek, stöd, självförtroende, självkänsla……
…. om det är den personen som gjorde det ingen fick göra …… då sitter det kvar.

….. det ingen fick göra……

… och ingen såg nåt , ingen visste något, och ingen trodde mig……
…..

…och jag straffar mig så hårt … varje dag…..

… men imorgon torkar jag tårarna igen, som tusen gånger förut, och fortsätter leva med de förutsättningar jag fått

…sov gott