Jag tittar ut över vattnet som återspeglar ljusen från kraftverket, och belysningen från bron. Det virvlar och flyter fram i tysthet, medan stadens sömn endast störs av basdunket från någon fest.
En bil far förbi på bron, och strålkastarljuset försvinner snart i fjärran.

Här sitter jag ensam och har just unnat mig en smothie, och har stannat upp mitt snurrande i den eviga cirkeln.
Cirkeln av rutiner, måsten och skådespel inför varann. Och jag blir sorgsen över hur vårt land, Sverige har förvandlats från folkhemmet, där alla bidrog och hjälptes åt, till ett hyperventilerande elitistiskt slicka-uppåt-sparka-nedåt-samhälle.

En del människor ser på mig med förakt, som nånting katten släpat in.
En del vandrar förbi utan att möta blickar, med en högdragen haka, och ett hånflin på läpparna, som ska visa omgivningen att de är så mycket bättre än mig.
Var och varannan människa har antingen en apotekskasse, med piller att döva sina symptom, och mildra smärtor, och dämpa känslor…… andra bär på en lila systemkasse, för sina problem…..

Några går förbi som zombies, utan liv i blicken, …. dom har ätit, hör och häpna, “lyckopiller” ! Dessa människor anses mer föraktansvärda än mig till och med.
“Dom kan väl ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb”
Människor som inte längre har någon gnista i ögonen, hänger med axlarna, och hasar sig fram genom tillvaron, utan att känna, utan att gråta, utan att skratta……utan att leva…..
“Dom kan väl ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb”

Statsministern var i staden på sin “Eriksgata” och åt en middag på Appelbergs. Det var en snabbvisit, där han, ledaren för arbetslinjen, konstaterade att det inte var regeringens sak att skaffa jobb åt staden med högst ungdomsarbetslöshet.
Men han fick ju middag jallafall, statsministern… undrar om han betald den själv ?

Själv är jag ömsom arg, ömsom uppgiven. Både över vart Sverige tar vägen, ….och över min egen “theres-a-whole-in-the-bucket-situation…… och över kärlek.

Jag tänker att det är bra meningslöst alltihop utan kärlek. Jag såg en kyss på en film igår, en passionerad kyss av förälskelse. Och det brann till i mitt bröst.
Kommer jag uppleva det igen ?… och om inte …. vad är det då för mening med allt.
Ingen har tid för varann längre, ingen har tid att leva.

Jag tittar ut igen, och det har blivit ännu mörkare ute…..
jag ser en stjärna….och längtar dit….