….
Utan hänsyn……… sådan är tiden.
Den varken dömer, eller prisar, varken accelererar eller bromsar….
Min tid är nu….. även om jag bär med mig “då”, och hoppas på “sen”
Tiden är brutal och befriande….

Jag låg nedbäddat i stora randiga påslakan, med beigefärgade filtar.
Strålkastarljuset från bilar lyste upp den kala vita väggen, och skapade figurer som fick mig att gömma mig under täcket.
Jag var rädd för hajar den natten, på övervåningen i ett trähus i Kramfors i början av 70-talet.
På vägen hem söderut, räknade jag bilar av olika färger…..
I regnet, och ljuset av neon, närmade vi oss vardagen och tomheten, gråten och ingentinget, grälen och spriten.
Nu var jag tillbaka bland betong och gröna dalar i en Stockholmsförort söder om sta’n.
Morfars trygghet var borta, och nu satt mor och drack vin, sprit och öl och önskade livet ur sig i en blommig soffa,

Hon var borta på morgonen igen, ….. och kom hem sent som vanligt.
Jag gick till farmor för att få nån mat, …. och det fick jag, men gick därifrån när farmor och farfar somnat i rus….. och glömt att jag var där.

Nu

Efter år av ångest, ensamma kvällar och förtvivlan…. efter tusen ensamma mil, och utan ljus i horisonten, hittade jag hem….
Nu tittar jag ut i mörkret, kraftverket och ny-bron lyser upp i natten, med enstaka bilstrålkastare lång borta.
Mörkret omhuldar och skyddar…. söver.
Men jag får inte bli för bekväm i mörkret, bara stanna en stund…
Jag är ensam, men känner mig inte lika ensam längre…
inte hela tiden i alla fall…
Jag är min egen vän i större utsträckning än förut, och jag accepterar och tycker om mig i större utsträckning än då….
Men jag har slagits för varje uns av självkänsla och självförtroende, och slåss än….

Idag gläds jag åt fika med nån vän, … jag gläds åt de gånger jag får arbeta med kropp, och mina egenskaper och göromål uppskattas.
Idag uppskattar jag alla väder… och älskar landskapet jag bor i….
Jag finner harmoni i tystnaden, och dansen gör mig lycklig och vältränad.

Sen

… vet jag ingenting av, och bekymrar mig inte alltför mycket om det just nu, bekymrat mig har jag gjort tillräckligt…

Möjligtvis då att jag lägger in lite längtan till kärlek, än hur desillusionerad jag är kring detta…..

Utan hänsyn……… sådan är tiden.
Den varken dömer, eller prisar, varken accelererar eller bromsar….
Min tid är nu….. även om jag bär med mig “då”, och hoppas på “sen”
Tiden är brutal och befriande….