…….
Regnet slår mot fönsterbläcket, annars är det tyst.
Det är nattsvart ute nu om nätterna, så man behöver inte längre dra för persiennerna för att kunna sova.
Världen rullar på i sitt hektiska, hysteriska tempo, och människorna vill inget annat än att ha mer av allt… till vilket pris som helst kan tyckas.

Jag landar i mig själv ikväll, och träffar den del av mig som inte får plats i detta hysteriska tempo, den del som är full av frågor och längtan.
Inga skämt, inga masker….och inget på låtsas….

Jag är ledsen men harmonisk i detta….

Känslan är solid men ändå mångfacetterad. Små fragment av det förflutna hälsar på, och små bitar av det som jag önskade vore min framtid….. åker med i samma stund.
Minnen av min mor,…… sorgen och saknaden, om vad som aldrig varit och aldrig någonsin kommer att bli.
Längtan efter det enda jag egentligen lever för, men inte tycks kunna få….

Regndropparna smattrar harmoniskt. Hösten närmar sig, och vemodet efter en sommar. Antiklimax efter en fullspäckad sommar…. och allt lägger sig, går tillbaka till vardag. Sista dansen för sommaren går på lördag……

Jag kryper in i min koja…. in i mitt vinteride. Får tid att reflektera, känna efter och landa…. Sorgen sipprar ut i mitt bröst. Den plågsamma livsviktiga sorgen….
Mina vänner tårarna stannar i ögonvrån denna gång…..

Moder Jord plundras gråter invärtes…… människor mördar skövlar och roffar åt sig.
Semestertider är slut, skolorna börjar igen….
Men inne i min koja är tyst, … bara jag och mina maskiner.