Väggarna tycks närma sig på ett hotfullt sätt. Med stora hemska, mörka krumelurer på väggarna som om de blivit till liv och ville skada mig…..
Jag kryper ner under täcket med en ficklampa och täpper till alla hål… och hoppas att att jag inte syns….
Jag hade hög feber, och var borta från skolan i tre månader…. jag var 8 år gammal.

Kläderna på stolen förvandlades till ett hemskt monster. Jag vågade inte titta.
Det ringde på dörren, jag var ensam hemma.
Jag började gråta hysteriskt av skräck då en man sade genom brevlådan att det var “Läby” Om och om igen sade rösten att det var “Läby” … och jag skrek av panik.
Till slut i feberyran hörde jag att mannens röst sade Larry, och inte Läby”…
Det var min mors alkoholiserade granne och vän….. så jag öppnade tillslut.
Han vände om och gick då inte mamma var hemma.

Jag tände alla ljus som fanns i lägenheten, och satte på radion och tv:n ….och kröp ner i ett hörn med massa filtar i kring mig, tills mor kom hem sent på natten … från jobbet. Hon var avdelningschef på sitt jobb, och jobbade ofta extra.

Kunde inte skilja mellan mardröm och feberyra. Mor hade kanske nog med sitt, hon låg och grät på sitt rum. Det gjorde mig ännu mer rädd. För jag hade hört henne prata med David White härom kvällen om att ta livet av sig. Hon trodde inte jag förstod, när hon använde engelska och teckenspråk…..

På morgonen var hon borta igen, jag gick och tog mig en macka.
Satte in mitt hårt använda kassettband med Emil i Lönneberga… och försvann från febern och sjukdomen in i fantasins underbara värd om den älskade men missförstådda Emils hyss, som nästan alltid haft goda andemeningar.

Mor köpte ofta saker till mig när jag var sjuk…. när hon nästan aldrig var närvarande så var det hennes sätt att visa ömhet…. då hon inte visste hur på annat sätt. Det resulterade i att de enda gångerna det kärlekssvultna barnet fick någon form av uppmärksamhet, var när jag blev sjuk. Kanske inte så konstigt då att jag hade feber i 3 månader…. kroppen klarade av feber och snuva för att själen skulle få sig en smula uppmärksamhet.

En kväll när mor hade gråtit oavbrutet och pratat om döden i hotfulla ordalag till musiken av Beethovens 5:a … ödesymfonin, så lade jag mig att dö.
Jag bäddade ner mig under två täcken, och flera filtar, prydligt bäddade helt släta och väntade in döden…….
Men den kom inte …. jag vaknade upp som vanlig nästa morgon, och mor hade åkt på jobbet……
Solen sken ute, och även om jag inte kunde gå ut pga febern… så fortsatte jag att existera utan egentligt hopp om förändring …… men outsinlig längtan efter att bli synlig…..

Nu var det bara en vecka kvar tills jag skulle fylla 9 år…. och få massa saker.