….
Sargad …. sårad… trasig… för alltid.

Min feber tar mitt sinne tillbaks till ställen jag var, som jag ville glömma.
Det tåras i ögonen …och rinner som bäckar ner över kinderna.
Men jag gråter inte när jag tänker på hur det var… utan när jag tänker på hur det kunde varit……

Min far kommer hem från jobbet och skiner upp i ansiktet när han ser mig och min bror.
Jag ser framför mig hur far går och kramar om mor och hjälper henne i köket.
Vi sätter oss vid matbordet allihopa, skrattar och ler, pratar om hur vi haft det under dagen.
Pappa lovar mig att hjälpa mig med cykeln efter maten….
Mamma säger att hon älskar oss mer än något i hela världen….
Sedan stoppar de om oss och säger godnatt var för sig …. och jag känner mig trygg och älskad. På morgonen vaknar jag upp och ler över en ny dag…..
Jag kommer hem från skolan och har blivit dåligt behandlad av några i klassen….
Och pappa ser med en gång att något är fel, och kommer till mig och frågar hur det är…. Kramar om mig och säger att det kommer att ordna sig ….
Att allt kommer bli bra… och jag gråter ut i hanses famn …..

Men så var det inte …
Det var ingen som frågade …. Far och mor kramade inte om varann….
Och det var aldrig några gemensamma middagar
Det var tomhet, det var sorg som inte känns … det var sorg som inte känns.

Det var hot och det var skrik, det var ensamhet, …. det var ensamhet.

Jag kan mer relatera till någon som mist sina föräldrar som små, än hur det är att ha haft en familj.
Jag har lättare att förstå och känna samhörighet med en nykter alkoholist, än en tvåbarnspappa med arbete… för jag har inget att relatera till……. inget att relatera till.

Jag äter mina middagar ensam än idag…. det är nog ingen slump.

Och jag kommer för alltid bära med denna tomhet…. för alltid