På ett sätt är jag ändå lycklig nu….

Jag kommer aldrig bli helt hel….
Vissa sår lämnar ärr, …. men vissa slutar aldrig blöda..

Ingenting kan göra mig så lycklig som när tillfällen liknande det när den lilla norska jäntan var så imponerad och fascinerad av mitt gitarrspel och min sång.
Det är uppriktigheten och hjärtligheten, och det oförstörda kärleksfulla, och samtidigt det behövande, som får mig att längta efter barn….

Men ingenting skrämmer mig så mycket heller, som det ansvar detta innebär, och tilltron på mig själv som jag byggt upp på många plan genom åren är som bortblåst…
Det påminner lite om den känsla jag hade efter den musikkonsert vi hade för några veckor sedan….. där jag efteråt hade en känsla av otillräcklighet och kände mig missnöjd med vad jag gjort, utan att kunna förklara varför…
Applåderna var definitivt äkta, och många berömde oss…. men jag “hörde det inte” ….jag trodde inte på det riktigt, fastän jag nånstans visste att det var bra det vi gjort…. så gick det inte in …. det landade inte ..

Jag lyssnade sedan på inspelningen och var väldigt nöjd, och ändå landade det inte riktigt känslomässigt…. Jag hade svårt att tro på mig själv.
Det finns likheter med rädslan för ansvaret och dugligheten som förälder där….
Men när den lilla norska jäntan inte kunde slita sig från att lyssna på min sång och gitarrspel, på golfverandan härom dagen, så trodde jag på det….

Men jag har inget exempel i livet, jag har inte lärt mig närhet, tilltro och kärlek, i praktiken, timme för timme, dag för dag under min uppväxt….
Och jag känner mig lite handikappad av det ….. fruktansvärt osäker.
Så hur ska jag kunna veta ? … hur skall jag kunna vara bra ?…

På ett sätt är jag ändå lycklig nu….
Jag har växt, och mår bättre än någonsin förut..
Jag känner mig relativt trygg ….

Men….

Jag saknar mest, det jag räds mest, kärlek och familj …..

Jag tänkte på min mor idag…
Där är ett tomrum…. en retroaktiv längtan, en saknad…
Jag känner mig väldigt , väldigt ensam ibland, väldigt ensam…
Ibland orkar jag inte vara stark och oberörd… ibland bryter tårarna igenom …
Och jag kan fortfarande inte förstå med hjärtat, fast hjärnan kan förstå delvis…

Hon kunde inte bättre… är bra att veta, men en klen tröst…..

Men trots dessa temporära tårar, som med all säkerhet kommer igen en dag, så är jag på ett sätt lycklig nu ….