Mitt i natten på hösten
Det är mörkt ute … underbart mörkt. Mörkret skänker mig en trygghet.
Likaväl som jag lapar i mig ljuset på våren och sommaren, för att ge näring åt min själ. ….likaväl så omfamnar jag mörkret om hösten som en vän.

Jag hälsar sorgen och vemodet välkommet. En gång fruktade jag dem, nu har de blivit mina vänner, tillsammans med glädjen, skrattet och friden.
Snart har alla höstlöven fallit färdigt, efter att ha målat skogen gul och röd. Snart faller vita duntussar från skyn och lägger sig som ett täcke och låter marken sova sin vintersömn….

Så ensam jag är, och ändå inte. Så många människor vi alla har, och ändå i slutändan är helt ensamma, dör helt ensamma. En sån som jag i synnerhet, kommer med stor sannolikhet dö ensam….. och ingen garanti för hur länge det dröjer.
Men kommer jag vara saknad ? … kommer jag vara ihågkommen ? kommer jag ha gjort skillnad, den dagen jag lämnar in ?

Jag tror det…. så länge jag engagerar mig och bryr mig om andra, vilket ligger i min natur, så gör jag skillnad, och därför saknad… om jag skulle dra gräsmattan över huvudet en dag.
Att bry mig om andra, är mitt livselixir, min näring, mitt mål.

För mig är det allt, betyder mer än kapital rikedom….