…..
Och jorden snurrar allt fortare… fortare och fortare. Vi ska leva så intensivt och göra så mycket, bli så mycket…. att vi inte hinner ta del av våra egna liv på ett vis.
Det ska resas på utlandssemestrar, helst jorden runt, och då skall vi som blir kvar hemma bli avis är det tänkt… det nästan liksom hör till att man ska säga så, för att på nåt underligt vis framhäva de som kommit iväg… äh ja vet inte ja

För mig räcker det rätt långt att åka till Långselebadet på sommaren, och fika på stans spanarfik. ta långa promenader i vår vackra natur, och om jag slår på stort, åka ut till höga kusten.

Man behöver kanske inte fara jorden runt och bota cancer, för att vara en lyckad människa. Man behöver kanske inte ha jobbat som volontärarbetare i ett Afrikanskt land, för att vara solidarisk….. det kanske räcker med att plocka bär i våra skogar, koka sylt och ge till granntanten som inte längre tar sig uti skogen pga av ålder ?

Och man ska gå kurser, förverkliga sig själv, och man ska utbilda sig hit och dit, och man ska komma framåt i karriären, och man ska öka på sin lön, och man ska handla mer o mer o mer o mer o mer o fortare o fortare o fortare, o dyrare o dyrare..

puuuhh !!!….

“Ja just det, det var så här det var att andas frisk luft och se på havet”
kläcker den sönderstressade “lyckade” människan ur sig i 60-års ålder ??!!

För mig är det underbart att få hjälpa vänner, eller tom bekanta eller äldre att flytta… eller laga nåt åt dem… typ liksom … ba !
Visst måste vi alla arbeta och bidra på något sätt, utifrån vår förmåga… men måste allt gå så fort, och allt vara så “effektivt”,
måste vi ha allt och uppleva allt på en gång ?

Är det inte ganska fint att sitta och titta på en brasa, och se på stjärnorna en mörk höstkväll i Ådalen ?

Det finns jättemycket duktiga människor, som sliter aschlet av sig på jobb och fritid….. men ska det va så ?… vill vi ha det så … kan vi påverka det ? …ändra det ?

Jag jalla fall, jag…jag trivs bättre här, under min kork-ek, och lukta på blommorna