Vid ett stökigt skrivbord, i en asbestlägenhet som läcker in vatten, i en tynande stad, där “röda” lokalpolitiker och blåa riksdagspolitiker gör sitt bästa för att döda den lilla glöd som finns kvar på landsorten. Där sitter en delvis desillusionerad medelålders man, med ett barns sinneslag, och funderar över livet, och världen, i mörkret, bland höstlöven, under stjärnorna… och i månens svaga sken.

Det är vackert, med alla höstlöv som under dagen speglade sig mot den blanka Ångermanälven. Luften var klar, när solen sken genom de eldfärgade lönnlöven, som ännu envist hänger sig kvar på kvistarna…. och trotsar vintern.
Två skrakar dök i den blanka älven, ännu skygga för människan, gatorna är tomma…
Han slår an en sträng på gitarren, och höst-toner fyller rummet, där stearinljusen borde brunnit för att lysa upp…. Rösten bär en längtande stämma, som sjunger om frihet och kärlek…. som om han trodde på det.

Hon som skulle kommit, har ännu inte kommit, trots den längtansfulla stämman som kallar på henne, trots den kärlek som längtar på att få hela hennes själ, trots den själ som hoppas på att bli berörd.
Miljoner vilsna …. dansar omkring i en förvirrad värld, utan varken mening eller mål.
Och någonstans därute… dansar även hon….

Ögonlocken blir tyngre, allteftersom timmarna lagt sig ovanpå dem.
Kroppen längtar upp till sängen, och hoppet om en morgondag, följer med sömnen….

Godnatt !