…..
Det smyger in svarta moln över min stad, över mitt land, förklädd i vitt.
Det går omkring människor som utger sig för att vara goda, på våra gator….
Människor som har makt att ta liv…. människor som har makt att stjäla en själ, människor som ingen ifrågasätter…

Det sitter människor, stora som små, på trappan till kyrkan och pekar ut manliga häxor i vår tid, i vår stad, i vårt land. Bålet brinner, och folket ser på….. ingen säger nåt, fast alla vet, att de äro medskyldiga. …. ingen säger nåt, tystnaden gräver ned sanningen i en djup grav, tills någon snubblar på sanningen många år senare, då lågorna flammat ut, och allt glömts bort, och de skall finna aska. Och när sanningen fäller de som kallat sig rättfärdiga, så faller de hårt som i cement.

Aldrig mer skall vi glömma, hur alla blundade, fast de såg på med öppna ögon.
Aldrig mer skall det få ske….. Askan, vilsna själar som inte hittar hem. Skuld, synd,….
Aldrig mer, och ändå är vi där igen.
men ingen ånger…. och änglarna gråter.

Kanske tar de min själ…. igen…
Jag är inte osårbar, jag har inget skydd mot lågorna, jag har inget skydd mot förgiftade ord och trångsynthet…. de kan slå undan benen för mig när som helst. Och jag kommer stå maktlös.

Molnen viskar, molnen stryker omkring, molnen skvallrar, molnen ljuger….
Jag hoppas de drar förbi…. för mitt paraply skyddar inte mot dess regn, mot dess kalla vindar, mot dess mörker… jag hoppas de drar förbi…. för jag är rädd om min själ.

Ett enda pekfinger som pekar åt fel håll, kan sätta eld på bålet….
En enda lögn, kan fälla ett renhjärta…
Orden borrar sig djupt in i hjärtat på den renhjärtade, …. Lögnen från en rättfärdig, blir till sanning i den räddhågsnes öron, i den godtrogne följeslagarens ögon, i den som är redo att offra en medmänniska för att själv skippa undan den makt som utövas av rättfärdiga ….

Hinner änglarna fram i tid ?…. eller får vi anledning att gråta och skämmas ?
Änglar skynda er.