Kylan biter mot min kind, och höstmörkret har nu tagit över nästan helt, och gått över till vintermörker, fast utan snö som lyser upp….och jag gillar det.
Avgaser strömmar in i min näsa från bilar, som körs av människor som är på väg hem från jobbet i sina stressade ekorrhjul…. och jag trivs i tempot, rörelsen och den gråa vardagen. För att jag känner mig för ett ögonblick som en del av ekorrhjulet, trots att jag allt som oftast känner mig som en betydelselös betraktare….

En familj går förbi mig på gatan, mamman skrattar och håller om sin dotter, som ler med hela själen. Det gör mig innerligt glad, trots att jag gråter inombords….
Jag möter en medelålders man, som allt av döma är på väg hem från jobbet, blicken är isolerad och fokuserad…. en vardagsblick, en blick av plikt.

Kvinnan som alltid ser ner i marken, vars hår börjat gråna för många år sedan, trots att hon är yngre än mig……går sin vanliga runda. en gång var hon en attraktiv blomma som lyste upp himlen omkring.

Han med slips och struken skjorta ler ett vänligt affärsinnehavarleende mot mig, trots att han vet med stor säkerhet att det inte kommer leda till inköp i mitt fall….
Inombords lyser en irritation och ett dolt förakt igenom leendet….
Jag skulle inte vilja veta vad han anser om mig, fast jag anar…

Han på gruppboendet hejar däremot i vanlig ordning glatt på mig. Han ser mig som en människa, hans glada hälsning är ärlig, utan baktankar och konstlat smicker, eller bittra klagomål…. Han ser mig…. mig !

Avgaserna fortsätter strömma ut, och jag känner mig hemma i det, som det asfaltsbarn jag blev uppväxt som. Det är något tryggt, igenkännande i den kalla giftiga röken från bilarna, pulsen av trafik som strömmar förbi med stressade tomma blickar hos förarna….

Jag fantiserar nyfiket kring dessa människors liv, med en lätt avundsjuka om hur trygga, rika och bra liv de lever…. eller hur själsligt fattiga många är ….och ensamma …innerst inne…. som jag.