….
Under min långa, långa resa, har dessa fötter trampat oräkneliga steg, med krökt rygg, med bly i fötterna, med bultande hjärta.
Trots att det känns långt bort i tid sedan jag besökte dimmornas rike, så kan jag beträda det igen, med ett endaste steg…. inget är säkert.

Under min långa, långa resa, har världen förändrats, och jag med den.
Jag längtar ofta till tystnaden, men har inte ro att finna den.
Vänner som nära på svor evig vänskap, tynar nu bort i periferin, och försvinner med tiden. Det var bara ord, då betydde de allt, idag betyder de ingenting.
Våra vägar korsas helt enkelt inte längre…. inga ord kan ändra detta.
Det är vad det är.

I början av min långa, långa resa, så fanns där gestalter som man med stor välvilja skulle kunna kalla för familj. Jo visst är det mitt kött o blod, min släkt, mitt ursprung… men “familj” kanske har lite djupare innebörd än så…. det kanske inkluderar ett hav av engagemang, en ocean av kärlek, och 2 decennier närvaro.
Era ansikten suddas sakta ut när ni försvinner bort från mig, och kommer aldrig åter…. ni är i ett annat rike…..

Under min långa, långa resa, går själar över till andra sidan, …. som om de gick upp i rök. Nyss var dom här, sedan försvann de …. och är borta för alltid.
Men som ett mirakel dyker det upp nya liv, poppar upp som svampar ur marken, och innan du vet ordet av det så har även dessa rena själar tappat sin oskuldsfullhet, och har börjat sin egen långa resa….. och lämnar oss bakom sig.

Så småningom gör vi vår sista resa….