Årets sista dag börjar nu inatt….. och jag är tårfällande.
Inte ens romantisk komedi kunde muntra upp, med Meg Ryan och lyckligt slut.
Oftast brukar det kunna muntra upp….

Jag önskar inget “lyckligt slut” i en romantisk komedi….
Vill bara bli sedd då och då, vill bara bli ompysslad ibland, vill bara vara i en kärleksfull hamn, mellan lågtrycken och stormarna, en hamn att återvända till, när jag är kall, frusen och trött….

Och jag vill vara det samma tillbaka….

Jag vill kunna gräla för att kunna bli sams igen, vara fri att ge och få, utan en massa krav och stora förväntningar, och löften….
Det verkar som det blir så ofta, känslor, förväntningar, fantasifulla bilder om hur det skall bli, hur man skall kunna förändra varann…. i euforin under förälskelsen, blir hjärnan duperad av ett dopat hjärta, och känslomässig perfektion uppstår…. man har funnit den rätta……

…. för att man så innerligt vill ha funnit den rätta.

Men drogen hjärtat har försett hjärnan med, och försatt den ur funktion, tar slut, baksmällan kommer, och andra förväntningar kryper fram. Plötsligt är du inte världens bästa man, vilket du ju faktisk visste redan innan, plötsligt är du inte felfri, vilket du oxå visste innan…..

…. sårande ord utväxlas, ord som ibland är svåra eller omöjliga att förlåta.

Behöver det vara så ?

…. kanske jag vill ha ett lyckligt slut ändå.

I’ll just keep on dreaming !

GOTT SLUT ALLA !