….
Min kropp fortsatte gå, även efter mitt tredje och sista liv släcktes….
Mitt hjärta fortsatte att slå, utan att jag längre kunde känna dess puls.
När räddningen kom, hade jag redan sedan länge gett upp…..

Ena foten framför den andra, utan att bry mig om vart det bar hän, bara jag
kunde undvika allt som fick mig att bli rädd, ångestfylld och ensam.
Det var en omöjlig uppgift, eftersom det mesta av det som fick mig att känna så
fanns inombords, som spår av historien… min historia. Det yttre var bara själva knappen som triggade igång den inre
oron, meningslösheten, sorgen och den förtryckta vreden från åratal av att bli
kuvad…. Men hjärtat fortsatte att slå, fast jag sedan länge givit upp.

Jag blev återupplivad, sakta och osäkert, minut för
minut, meter för meter. Jag började andas igen, små, små andetag till en
början, sedan lite större. Först med några år av själslig respirator, från ett andligt koma, började delar av mig våga leva igen….. men jag hade ju redan gett upp, det fanns inget hopp, och det satte djupa sår i mig, som aldrig nånsin kommer att läka helt.


Så jag är en av de mest lyckligt lottade människorna …

Jag fick komma tillbaka till livet, förvisso ganska hårt stympad…. osynligt för de flesta ögon, gömt under mängder av skämt, leenden och självuppoffring.
Jag fick se glimtar av kärleken, små ögonblick av lycka. Jag fick se stjärnklar himmel med frisk luft i mina lungor… jag fick andas igen.
Jag fick drömmar igen… mardrömmarna upphörde nästan helt…

När dessutom ekonomisk trygghet, om än knapp, kom till mig, kunde jag återhämta mig tillräckligt för att bli den jag är idag… inte hel, inte produktiv, inte självförverkligad…

Men med oerhört stark empati och inlevelseförmåga, med stor solidaritetskänsla, med hjärta för att hjälpa till, med ögon för vår undersköna värld, och öron för den som behöver säga de tyngsta av alla hjärtesorger….
Inga tårar skrämmer mig, ….. men likgiltighet skrämmer mig.

I det lilla finner jag….

Det uppgivna från förr är inte borta, det har etsat sig fast djupt inne i mig.
Men jag väljer att inte låta det ta över, jag väljer att inte ta för stora steg, och jag väljer att vara tacksam för det lilla….

…kanske det skulle ses som begränsande för vissa rastlösa själar. Kanske skulle det kunna ses som att dö lite för den nyfikne och vitale. Och kanske det skulle kunna ses som ett svek både mot mig själv och mot samhället… av den karriärlystne …..

Men för den som en gång för länge sedan gav upp, är det en seger, är det ett universum av möjligheter i det lilla, i vardagen, hos människorna som är nära….
För den som en gång gav efter för likgiltigheten och ingentinget, är en kopp fika på i en liten trygg stad berikande, är flytthjälp för vänner meningsfullt, är att vara sina räddares räddare, moster och morbror….. en del av meningen med allt….

Trots uppgivenheten som etsades fast i mitt inre, så lever jag på mitt sätt fullt ut, utan en makalös karriär, utan massor av pengar, utan att flytta till storstan och självförverkliga mig själv…

Jag ser fram emot varje stjärnklar natt som gives mig, och varje leende som kommer i min väg…. och slutar aldrig drömma om kärleken