Legat vaken…..

Sorgen har hunnit ifatt mig igen, saknaden.
Känner mig obönhörligt ensam….. och är rädd inombords.
Gråten går inte att hejda längre, modet och stoltheten har gett vika och tårarna minner om det oförlåtliga jag till slut förlät, men aldrig glömde…. aldrig glömde.

Rätt in i hjärtat skär tonerna från klagande fioler och ödesmättade trummor, och barnet i mig måste få rum en liten stund, tårarna hos den övergivne lille pojken måste flöda, för att mannen skall fortsätta vara man i morgon, när dagen länge sedan grytt.
Pojken måste få göras hörd en liten stund, och vittna om det som ingen hörde, ingen såg, ingen låtsades om…..

…om utebliven kärlek som aldrig går att ersätta, om mörka ensamma nätter, om ensamheten, om hoten, om uppgivenheten.
Ingen fanns då för den lilla pojken, så nu måste han få höras en liten stund, lyssna till hans tysta skrik på hjälp, från det förflutna….

Jaq är ensam, inuti är jag väldigt ensam…. jag har stor sorg över att aldrig ha haft en familj… den sorgen kommer jag aldrig över helt, jag har lärt mig leva med den.
….känner mig ensam…. väldigt ensam