….
Jag är definitivt ingen ängel, om det nu var någon som trott det. Jag har däremot trott att jag måste vara en, för att få finnas till, vara snällare, mer självuppoffrande, självutplånande… för att få existera, för att få leva.
Men nej, jag är ingen ängel. Jag är skröplig och feg emellanåt, lat och elak ibland, kall och hänsynslös ibland….

Jag är elak utifrån min ofullkomlighet, kall utifrån mitt sargade hjärta, feg utifrån min skräck att bli lämnad ensam, övergiven. Och ändå sitter jag här mitt i livet, ensam. Trots detta är varje ord jag skrivit på denna blogg, alla dessa hjärtliga, omtänksamma, solidariska ord också sanningen om mig.

Har jag gjort illa människor ? Ja visst har jag det, kanske inte så ofta, om någonsin medvetet. Har jag gjort oförlåtliga saker ? Det beror ju på vem som dömer, men jag har gjort saker, sagt saker som jag har haft svårt att förlåta mig själv för.
Jag har sårat människor, med ord som inte går att ta tillbaka. Men vem har inte det ?

Jag har dock lärt mig hur man ber om förlåtelse, och lämnar det till den drabbade om de vill förlåta eller ej. En mycket värdefull insikt och ett värdefullt verktyg för att leva.
Det är synd om människor som inte lärt sig be om förlåtelse, som inte insett att alla kan göra fel… att alla gör fel… ibland. Att då be uppriktigt om förlåtelse, då gör du vad som står i din makt. Att förlåta är att sätta en fånge fri, för att sedan inse att du var den fången.

Har jag då fullt ut förlåt mig själv ?

Nja…. så gott det bara går. Jag tror inte att någonting i livet är färdigt någonsin. Livet är en ständig process och “perfektion” är en utopisk hägring. Så, nej… men jag kommer närmare och närmare förlåtelse.

Lidande

…är något vi osynat ofta tolkar på minuskontot. Och visst är det så att just under upplevelsen är det svårt att se något positivt med lidandet. Men utan lidandet, är jag övertygad om att vi skulle leva i en värld utan empati. Lidandet skapar förståelse för sorg och ångest. En förståelse som är helt nödvändig för att kunna känslomässigt känna med andra.

Kanske är det oxå därför som ekonomiskt fattiga människor ofta är så generösa, och snuskigt rika människor så snåla och giriga. De som aldrig upplevt några större svårigheter, har därför ofta svårt att sätta sig in i andras, och saknar dessutom viljan till att förstå.

Så jag har mitt lidande att tacka för min empati, medkänsla och medlidande. Utan det kunde jag varit en empatilös människa. Och det är jag inte, även om jag i mina svaga stunder kan trampa fel, och vara tillfälligt kall utifrån sårat hjärta, tillfälligt feg utifrån rädsla att bli övergiven.

… men jag är ingen ängel, trots att min gamla Moster säger det nästan varje gång jag hjälper att lyfta morbror sen han ramlat, eller kommer med hemkokad lingonsylt åt dem

smileysmiley