….
Min själ är ett universum av känslor och nyanser, av bilder, svarta hål, ljusstrålar och minnen. Jag är på intet sätt unik på det området. Men vad som möjligtvis gör mig något ovanlig är just tillgången till detta enorma bildarkiv av emotionella berättelser och miljöbeskrivningar. För mig är melankoli, sorg och mörker inte nödvändigtvis ett problem, det bara är en del av livet, precis som kärlek, glädje eufori. Här följer en miljö och känslobild från förr. Att jag fått tillgång till den just nu, är för att jag blivit försatt i den känslostämningen just nu… en liten stund.

En ensam vandring bland betong

Kalla industriområden efter vägen, nästan oändligt långa, när jag går till fots. Min själ har gömt sig långt inuti min kropp, ögonen är sorgsna och längtande, medan kroppen påtvingat vandrar framåt, meter för meter, kilometer för kilometer, mil efter mil.

Trafiken dundrar förbi i ett furiöst tempo, ständigt på väg, aldrig vilande. Ingen ser en gående figur, utom då möjligtvis som ett irritationsmoment, om de blir tvungna att bromsa in vid övergångsställe. Men för övrigt, på den platsen, efter ett industriområde, efter en av tusentals vägar i Storstockholm, så ser dom dig inte ens.
Att inte bli sedd är själva kännetecknet för en storstad. Både dess integritetsväl- signelse, och dess obarmhärtiga anonymitetsförbannelse. Går din själ vilse här, är det risk att den aldrig hittar hem igen. Storstaden är ständigt vid liv, sover aldrig. När regnet faller i veckor, snålblåsten viner, och pulsen nöter ner själ efter själ, är det lätt att gå vilse. Här är många vilsna själar som vandrar förbi som likbleka gestalter. Industrikomplexen tar aldrig slut. Jag fryser ända in i benmärgen. Fryser på ett sätt jag aldrig någonsin gjort i Norrland, trots att kvicksilvret krupit än lägre där.

Det blev inget jobb, och jag var glad för det. Platsen var ogästvänlig, och jag passade inte in där. Jag passade egentligen inte in på någon arbetsplats då… men vem brydde sig om det ?

En ung mans undergång….

Ingenstans att fly, ångesten följde med mig hur än jag försökte, skaka av den. Det var nu jag skulle vara flygfärdig, blomstra, kasta mig ut i världen hungrig, stark och fri.
Inget kunde vara längre från verkligheten….. Jag var ett barn, ett sargat, vilset barn, utan något hem, utan någon plats att finna trygghet. Allt skulle också ofrånkomligt rasa samman, hela tillvaron, världen skulle rämna för denne unge man. Men ännu stretade jag mot omöjliga odds och i ett kallt, kargt, oförlåtande Stockholm, som inte tog pardon i de vilsna gestalter hon producerade… och lät gå in i mörkret.

Några månader senare var allt över, det fanns inte längre något att kämpa för. Jag skickade iväg några sista desperata nödrop genom staden, över landet. Men allt var slut. Jag började läsa på min sista bok, och förberedde mig för slutet, utan att aktiv vandra mot det. Jag skulle försvinna … eller rättare sagt, så hade jag redan försvunnit. Jag var borta, det var bara mina ekon från nödropen som studsade omkring …… Tomas fanns inte mer.

… sen blev det tyst… mörkt.

De flesta ekon hade ekat färdigt och dämpats ner till evighetens tystnad.
Den till min mor lämnades obesvarad…. det var slut.

…. och återvändande till livet

En dag i November veckor efter ett sista utskickat SOS, anlände en man till stora staden. En man från landsbygden. En man som såg igenom allt… allt som ingen annan sett. Mannen sträckte ut handen ner i mörkret, och fick tag på min hand.
Till en början lät jag honom stiga på, han sa att han skulle hjälpa mig. Jag minns att jag skrattade uppgivet, och sa att han kunde försöka om han ville. Jag tackade honom för hans hand vid det tillfället, men trodde inte riktigt på att jag skulle ta mig upp, trodde inte riktigt på att någon ville hjälpa mig.

Men efter hand började jag förstå, att han var uppriktig, och att han menade varje ord han sa. Då greppade jag tag om handen med krafter jag trodde jag inte hade, och ville inte släppa. Armen höll på gå av i sin spänning, när första hoppets låga tänts. Och första fördämningen brast i ett förtvivlat gråt.

En förlorad ung man, hittades i sista sekund, blev återfunnen. Nu skulle det ta ytterligare 20 år att bli människa… hitta sig själv. Men varenda steg, varenda fight, varenda slag och krig… var värt det, om så bara för en enda stund av kärlek.