För den som inte förstår terminologin kring dansbandsrapporterandet, föreslås att man läser ursprungsinlägget om “styrdans” under samma kategorirubrik “styrdans” till höger. En del av detta inlägg bygger på terminologi därifrån.
…..

Ett hat-kärleksförhållande till dansbandsmusik

Till underbart melankoliska toner, enformig 4-bas, fåniga dansbandsleenden, till ännu fånigare dansbandstexter, om hur kärleken skall vara för evigt i ena låten, till att “livet tar slut” när kärestan lämnar honom, i nästa låt.

Stereotyperna radar upp sig efter hand, på klassiska parkaden i Härnösand. Först på plats, är som vanligt dansvärldens hyperaktiva entusiaster. Dessa som allt som oftast tillhört “dansmaffian”, en slags dansens societetsrörelse som startat upp på internet, där de inblandade ringer runt varann innan dans för att det med säkerhet skall finnas nån “societetsdansare” där… eller flera.

Stilig dansgud

Sedan ramlar de in eftersom. Dansmusiken tränger in i hjärtat på ett från barndomen indoktrinerad dansbandsoffer, då far spelade i ett dansband. Det är alltid en god idé att komma upp på dansgolvet direkt, och visa upp dig. Och om du är en “stilig dansgud” som jag tydligen är 🙂 (fick jag veta härom dagen)… så gör ju dansandet reklam för sig själv så att säga.

Nu var ju detta bortaplan, och jag har tidigare sagt att förhållandena förändras drastiskt på bortaplan, och att man får jobba betydligt hårdare för att visa upp sig och få mycket danser. Och det kan ju förvisso till en del stämma.

Men jag har ju blivit uppgraderad till en “stilig dansgud” :)….

Dansguden blev sliten

…..så denna kvällen, med 6 timmar dans, hade jag de närmsta fyra timmarna svårt att få sitta (jag är ju gammal och trött nu). Sen pga för gummig sula, och för mycket intensivt Gösta Gigolo-snurrningar, gav vänster “snurr-knä” med sig, och den gamle stilige “dansguden” blev mänsklig för en stund. Blev nödgad att vila några låtar genom att fly till fikarummet, och byta skor och tröja.

Inga tvättäkta alfahannar på plats

Under kvällen dök det faktiskt inte upp någon riktig “alfahanne”, det dök upp några Alfa-´wannabees. Dvs såna som tror de är alfahannar, eller anstränger sig för att framstå som sådana. Och helt utan framgång blev han inte den snaggade, manligt hjulbente, gänglige smilfinken, som ägnade ca 80 % av sin energi till att flina manligt och hånfullt, där han satt vid panelhönornas stolsrad, och bresa så mycket det gick med långskankern(panelhönorna måste blivit utfodrade. För de var nämligen inte där denna kväll)

Nä för han lyckades charma en lite äldre MYCKET tjusig dam, ja hon var JÄÄÄTTEGAMMAL … typ … ja va ska vi gissa, i min ålder 😉
Och jag hade ju givetvis trott att hon föll pladask för mig, Gösta Gigolo, dansgolvets John Travolta, och skulle komma och bjuda upp mig tillbaks efter en till synes perfekt dans. Men hon gick med hjulaktiga ben och mullig tant-rumpa förbi mig, och bjöd upp plast-alfahannen, och såg lycklig ut, och han flinade hysteriskt spänt för att se manlig ut.

Förhävelse?

Nu kanske den ovana danserskan/läsaren tror att jag förhäver mig när jag frotterar mig med epitetet “stilig dansgud” …. men till att börja med så, har jag ärligen erhållit det epitetet av en danserska från skogen. Och därmed tillåter jag mig frossa i komplimangen och suga in allt jag förmår.

Men man skall inte förväxla “stilig dansgud”, med epitetet “alfahanne” Jag är lååångt ifrån alfahanne, och längtar inte nämnvärt efter att vara det. I alfahannebegreppet, som fö finns mer utförligt förklarat i inlägget “styrdans”, så innefattar det en överlägsen självklar hunk-faktor, en “trygg” självsäker man, där “tryggheten” jäser över en aning, ja.. njä… riktigt mycket faktiskt. Och att vara “alfahanne innebär att man alltid får “ligga” … OAVSETT DANSKAPACITET !
Själv är jag kanske en uppvärmare, åt alfahannarnas offer ?!

Kanske energin tog slut även hos låtsasalfahannen ?

Nåja om nu wannabe-alfahannen, med lång-skankern, och bresande benen, fick rumla runt i höet, med den gamla tanten i min ålder, hon med rultig tant-häck, och cellulitlår…. så hoppas jag att han får hö i hals… eller jag menar, väl unt. Så som han bröstade upp sig och pustade och frustade. Och la ner så mycket energi på alfahannelooken. Jag log jallafall hela kvällen åt hans ansträngningar. Och även om han på sin höjd är en låtsasalalfa, så måste detta ha tärt på hans krafter så till den grad att tanten med gumpen riskerade bli aningen besviken på låtsas-alfans prestationer.

Dansmaffian

… som jag tidigare nämnt, är den del av dansarna som åtminstone SJÄLVA anser sig vara proffsdansare, och i vissa fall inte gärna dansar med icke “maffiosos”. I bästa fall kan en vanlig dödlig stilig dödlig dansgud, under nåder och att betraktas som en stor ära för dansguden, bli uppbjuden och få dansa med en “maffioso”.
Vanliga dödliga dansare och “dansgudar” förväntas givetvis skrävla och skryta om det faktum att man fått den stora äran att dansa med en ur dansmaffian. Gör man inte det, så sprids den informationen i “maffian”, och framtida danser med dans-sociteten kan bli lätt räknade.

Larz Kristerz

…. var ett av dansbanden på platz. Att under några som helst omständigheter uttala sig det minsta positivt om detta band, innebär till en början utfrysning från dansmaffian, av de som är medlemmar där, och dom jobbar säkert på ett sätt att utesluta dem officiellt ur “maffian 😉
Det är helt enkelt inte hippt och inne, räknas inte som modernt band, och kör inte tillräckligt många sista-låten-på-discot-tryckar-låtar-för-dirty-foxande-dans-maffiosos, för att att kunna gillas av dessa. Jag menar sjunger man en låt om en nyköpt traktor “Zetorn” (som jag, dansguden, älskar), så är det tönt-stämpeln PÅ, direkt på bandet.

Blender däremot, som oxå spelade, är ett riktigt maffioso-band. Martinez vet jag inte, jag hörde inte de närvarande dansmaffians dansare klaga på dem, men o andra sidan berodde det väl på att de var upptagna med att se ner på Larz Kristerz.

Nu gillade ju JAG att dansa till alla tre dessa banden, någon enstaka låt var dåligt danstempo på, men det kan man väl leva med. Jag har bara så roligt åt att så många fullt vuxna människor inte lyckats släppa det här med identifiera sig själv med inne-band, vad som är hippt och inne. Jag minns ju redan som 6:e-klassare hur det var gruppindelningar på vilken musik man “skulle gilla då” Killarna gillade KISS, för att klassens alfapojke gillade dem, och tjejerna gillade ABBA…..
Själv gillade jag The Boppers och var ett hopplöst fall för grupptryck redan då.