….
Ingen tror på dig ändå.
Varför skulle dom det ? …. se bara på dig ! …. bara din uppsyn skvallrar ju om din skuld
.
Du ser ut att vara tyngd av skuld, du är säkert en dålig människa.
Ingen tror på dig ändå.
Varför skulle dom det ? Du är ju man, kvinnor gör inte sånt mot pojkar, och du är inte pojke längre….. du ljuger !

Det syns inte utåt. Ingenting av det syns utåt. Det är väl fördolt i det inre, ingen släpps längre in i dessa rum…. ingen ! Men då och då under resten av mitt liv, släpper jag ut lite av det, för att inte tappa bort mig själv, för att inte förneka en stor del av den jag är. För jag är vad jag känner, vad jag tänker och vad jag gör.
Kampen är evig, tilliten och tryggheten för alltid bortblåst. Det är jag mot världen…. jag litar inte på nån … och det sliter konstant på mig och själ energi, trots att jag håller huvudet högt, så är tyngden av det osynliga… tungt, tungt, tungt.
Jag ser ibland på mig själv genom andras ögon, vilket gör mig extremt sårbar. Inte ens om jag skulle botat världen från AIDS och cancer skulle jag kunna känna mig god och accepterad. Kraven är omänskliga.

Visst är jag starkare och mindre otrygg än tidigare. Visst kommer färre åt mig i direktlinje till min sargade själ. Men de cyniska oempatiska, materiella …känslolösa, kan fortfarande relativt lätt bryta ner mig om de vill. Om de siktar direkt på hjärtat, mot det svultna, svikna hjärtat, så blöder det ohämmat av den trubbigaste av pilar.

Jag har ett hjärta som tror att ingen vill det gott…………..

Ett hjärta som känner av minsta vibration av svek eller mobbning i sin omgivning, även om det inte är riktat mot detta mitt hjärta. Detta gör mig empatisk och har gett mig hyperkänsliga känselspröt.

Och jag kommer alltid att möta många som misstror mig…. för det syns inte