..
Kvarkan slog till hårt i det Lundinska hemmet. Men efter 6 veckors isolering/husarrest/ karantän kom jag mig ut på dansgolvet igen. Undrar om jag inte fick en släng av mul och klövsjukan oxå, eftersom jag umgås med Kor.

Bandet som spelade, Voyage är de starkast lysande stjärnorna på en ganska trött stjärnhimmel. Allt för många dansband i stil med Streaplers, Lasse Stefans, Zlips lever på övertid, men folk följer dom i blindo. Johans och Livs Röster sammansmälter underbart i stämsång. Livs soloröst är stark och engagerande. Låtvalen varierande och medryckande….. och jag känner mig sugen på att fara på dom fler gånger denna sommar…..

Jag vet inte hur jag tänkte när jag utifrån fåfänga och experimentlusta tar på mig min orange-svarta Dobsomjackan, samtidigt som jag planerade att sitta och vila på många av de snabba låtarna. Jag planerade sporadisk vila pga att jag varit hostande, kräkande soffpotatis under !½ månad. Den jackan är ju i princip självlysande, och extremt svårt att gömma sig i på en liten sommarloge. Jag tycker den är grymt snygg eller “helt sjukt snygg” som ungdommarna under 45 uttrycker sig. Men blev lite nedtagen på jorden av en tjej som har likadan på sig när hon städar. En annan undrade om jag blivit vägarbetare… men dom e nog bara avis ?!

Som vanligt var det överskott på tjejer/damor. Och man kanske lätt skulle kunna tro att jag, en karl i mina bästa år, ur en egoistisk synvinkel hoppar jämfota över det. Men så är icke fallet. Om det skulle vara lika många män som kvinnor skulle jag inte behöva ampes så över de kvinnor som inte vågar bjuda upp, eller blir uppbjudningslata.

Jag blev kär i nästan alla kvinnorna jag dansade med och några till, och ändå inte… inte alls kär, ingenting. Ty det måste ju vara två.

Men ett tag kände jag mig som en prins när jag gasellade fram över det blankpolerade trägolvet, till Voyages trollbindande dansmusik. Jag kände mig förmodligen mer som en prins än den pengastinne Chris som fick sin egensinniga bortskämda bussfilskörande prinsessa.
Under en dans kände jag det som varenda vacker kvinna tittade långt efter mina danssteg, och även min rumpa kändes det som. Nu var förvisso dansgolvet fritt från alfahannar som med sin självsäkerhet och tjocka plånbok stjäl uppmärksamheten från mina Gösta-Gigolofötter. Och förvisso var det överskott på damor… men ändå. Jag kände mig för ett ögonblick som en prins med alla blickar på mig. Och oavsett hur mycket, eller hur litet inbillning det var… så kändes det gott mitt i allt dåligt samvete.

Det fanns många fina damor denna kväll…. men jag tänker oftast inte mer på det, när danskvällen är över tas prinstiteln ifrån mig, och jag är åter enkom en omtänksam, rolig, godhjärtad, musikalisk låtsasluffare.