…..

Regnet porlar ner, och träffar mina fönsterrutor. Det är ett ganska tryggt ljud, rofyllt ljud för min del. Det får mig att minnas Sommarstugevistelserna vid Stordegersjön. Sommarstugan som min morfar byggde 1969, Ärvdes av min mor, köptes av min far, men till min stora sorg såldes till en företagare från Sidensjö. Givetvis regnade det inte mer där än på andra ställen, men det var ett ställe där regnet innebar stugmys, samvaro, utan stora världens buller och stress. Det var bara Morfar, mormor och min bror och jag….oftast.

Varm choklad, hembakta grahamsskorpor med smör och ost på, som vi helt etikettslöst doppade ner i chokladen, så smöret smälte. Det luktade fisk i tamburen till stugan, nyfångad abborre och gädda. Och det sprakade om veden i öppenspisen. Där kunde jag sitta och titta ut på sjön i timtal.

Så det får gärna regna på mina fönsterrutor, då kan jag titta ut på Ångermanälven och mysa utan att känna mig ensam. Men tankarna vandrar ju omkring och funderar lite en sådan här innesittardag. Jag tänker på hur vissa arbetar hårt utan att få något över till sig själv, hur vissa sätts i arbetsåtgärder, hur vissa arbetar ideellt, men det inte räknas eller uppskattas. På papperet är du arbetslös, och inget värd i Alliansens Sverige. Samtidigt finns gott om folk med anställning som glider omkring i tillvaron, med långa luncher, 5 veckors betald semester, lugnt arbetstempo.. lugnare än de som går på åtgärd eller jobbar ideellt. De kan luta sig tillbaka och föraktfullt se ner på dem som jobbar hårdare än dem, och kalla dem lata….. så har det blivit.

Härom dagen fick jag ett mail från en kvinna som jag dansade med förr om åren. Ett mail i god ton, med en förfrågan, men ett mail som gjorde mig ledsen. Jag tycker mycket om tjejen i fråga, varje gång hon kom på dans smittade hennes leende av sig på mig och kunde rädda en hel kväll. Och vi dansade bra ihop, väldigt bra, och det var ömsesidigt. Det hon ville i mailet var att jag skulle ta bort en rad jag skrivit om henne i min blogg. Det jag skrev var menat som en av de största komplimanger jag gett en danserska någonsin….men nu, många herrans år efteråt tas denna komplimang som en kränkning… jag förstår ingenting längre. Hon hade uppfattat att jag hade andra avsikter med henne än att dansa. Nu var så inte fallet, men även om så varit fallet, så kan jag för min värld inte förstå. Om någon är intresserat av mig, förälskad i mig. kär i mig. eller tom tänd på mig… kan jag för min värld inte tolka det som kränkande. Detta gjorde mig ledsen… mer ledsen än jag kunde ana att det skulle göra. Är det inte god etikett att tycka om folk längre, så vet jag inte hur det ska gå…
smiley

Ett annat exempel är en kvinna, en orientaliska skönhet. Hon däremot, gjorde mig knäsvag, varje gång hon log mot mig. Inget jag kunde hjälpa, benen nära på vek sig i hennes närhet. Men en vacker dag upphörde hon helt plötsligt hälsa ens, gav mig inte en blick och såg iskallt hård ut varje gång jag kom i närheten av henne. Jag hade aldrig sagt henne något, bara varit artig och ..
Nä jag förstår mig inte på världen idag. Är det en synd att uppskatta skönhet ? är det fel att ge komplimanger? är det kränkande att tycka om någon ?… eller för den delen, skulle det vara kränkande att tända till på alla cylindrar ?

Nä jag lyssnar på mina rendroppar mot fönstret istället och lyssnar på Jonathan sjunger “Forse” i stället….och slickar mina sår i regnet. Och längtar tillbaka till stugvärmen från Stordegersjön.