….
Min tumme och mitt pekfinger är blåa, men inte av blåbärsplockning, eller nåt annat färgande, utan blåmärke efter äppelskalning, klyftning och kokning.
Moster har varit behjälplig i syltandet, gott sällskap, och bra krut i gumman.

Jag har plockat rätt på mig själv rent fysiologiskt och praktiskt nu i kväll, efter att en längre tid mer eller mindre existerat för att tillfredsställa andras behov….
Och att ta itu med det praktiska är en bra början till att ta itu med hjärtat, mina känslor, min längtan, mina sorger och min rädsla.

Det är en del orosmoln på den Kai-Tomiska himlen, oro för att andra skall såra mig. Oro för att bli sjuk,… eller värre än så. Man vet aldrig, och ingen är ju förskonad.
Men jag vill ju leva, ett långt, kärleksfullt liv, innan jag vandrar vidare.

Kärleksfullt liv ja … suck…
Jag är paniskt rädd för det jag längtar mest efter. Rädd att bli utnyttjad, hånad, trampad på, som då för länge sedan. Vilka tärande, eviga sår det skapade.
Visst vill jag tro att det finns nån som ser mig…. som SER mig… accepterar mig, som jag är, i min icke allt för perfekta skepnad och själ…

Jag saknar en mor och far…
Saknar min far enormt mycket just nu. Jag önskar han vore här. Även om han var lika trasig och operfekt som jag i mångt. Bara han vore här … min far.
Men det är han ju inte, han är ju inte här.
Vi ses väl senare far ? mycket senare ?… visst är det så det funkar ?

Blånaden på tummen och pekfingret är snart borta, jag märkte det knappt. Men andra delar läker inte lika bra.