Regnet faller oförtrutet mot mitt fönster. Mörkret sluter sig om oss på höstkvällarna. Vi sluter oss alltmer inåt. Nu är det tid för reflektion och själslig träda. Och jag välkomnar och omfamnar denna tid, med samma kärlek och glädje, som när första snön faller ned i små vita kyliga bomullstussar och lyser upp hela vår Ångermanländska värld. Och lika mycket som när samma snö tinar på vårkanten, och ger löften om en kommande vår, lika mycket som första dagen jag får ta på mig kortbyxor och äta min första mjukglass för sommaren….

Regnet är trygghet, smattrar likt en fågelsvärm på plåttak. Regnet ger liv, regnet fyller våra depåer med grundvatten, regnet ger mys inomhus. Regnet är underbart att promenera i … så länge det inte tränger igenom alla kläder och kyler ner kroppen.
Ännu har ej färgprakten i skogarna slagit fullt ut, så den ögonfröjden har vi ännu framför oss…

Jag får lust att göra som den minsta av Afrikanska småjäntorna, i familjen mitt emot på mosters gård…. kasta mig ut i regnet, med ett stort bländvitt leende sträcka upp händerna mot himlen… och dansa runt på stället.

smiley

Halleluja !