Precis innan jag satte mig framför min dataskärm, och mitt patetiska substitut för mänskligt umgänge, meningsfull sysselsättning och mänsklig värme….
… kom jag plötsligt att tänka på att det var flera dagar sedan jag tog hans om det enda levande i denna lägenhet, utöver mig och mina kvalster…. nämligen mina gröna växter.

Dom såg ut att angeläget vara i behov av vatten, och då fick tangentknapparna och låtsasvärlden vänta…. Livet väntar inte, livet är här och nu, om inte livet tas om hand om, … så vissnar blommorna och tynar bort.

“Ja men det går ju att köpa nya blommor” kanske den cyniske kapitalisten hävdar.
Ja visst kan man göra det, så länge det finns några blommor att köpa.
Men livet är inte till salu, och livet kan inte köpas, och livet om än så förgängligt, bör handhas varsamt och med respekt. Mina blommor har blivit ett sätt för mig att säga till mig själv, att allt levande kommer först, om världen tycks rasa runtomkring mig, så finns det vissa saker som får företräde, och det är det levande…

Jag själv är levande… om jag ser mina blommor, ser jag mig själv.
När allt annat är kaos och jag inte orkar med mig själv och omvärlden, inte finner glädje i något, har tappat tron och livsglädjen…

… då vattnar jag mina blommor, då äter jag nyttig mat, då borstar jag mina tänder och håller mig ren, betalar mina räkningar.

Om jag gör detta, så finns det liv när depressionen är över, då tron återvänder… eller tom när kärleken kommer på besök, då kan stökighet, och dammigt golv städas, storbyken med tvätt tvättas, badrummet skuras…

Livet väntar inte, livet är här och nu, om inte livet tas om hand om, … så vissnar människor och tynar bort.