…..
De odödliga

När jag promenerar hem ikväll, och tittar upp mot stjärnorna, ser jag ini evigheten, en aning. Luft tränger in i mina krampande bekymmersfyllda lungor.
Jag går med något lättare steg än för några timmar sedan, och orsaken är outgrundligt, förbryllande, basal.
När ingen logik kan trösta mig, när inga vackra smickrande ord kan nå förbi mina tunga andetag, när inge “pensionärspepping”, “ta dig i kragen” eller ” se vad soligt det är ute” förändrar min inre oro…..

…. då träffar jag en odödlig.

Solin 5 år gammal, skiner upp som namnet förpliktigar, som en solstråle, när jag kommer in på caféet. Hon säger till mig med en gång att hon skall stanna kvar på caféet med mig (och Rooney) och inte följa med sin mamma hem. Nu skulle jag följa med dem alla hem för middag, men det förstod inte Solin med en gång, hon trodde inte att jag skulle följa med Familjen hem. Där till en början kände jag mig aningen mer levande och aningen mindre bekymrad med ens. När vi sedan hela gänget gick hemåt för att överföra bilder från min disk till ett bröllopspars dator, så tog Solin min hand och propsade hela vägen hem att få hålla den….

Jo … barn är odödliga, så länge de förblir barn och lever i nuet, så länge de får behålla sin lekfullhet, sin naivitet, sin uppriktighet, och sin brutala kärlek. Så alla barn är inte lika odödliga, i sitt eget sinne, men de flesta…
Sedan finns det odödliga vuxna i en annan bemärkelse, då framstår den självbilden inte alls lika sympatisk, utan ofta är det ett resultat av bekymmerslöshet, ett liv i gräddfilen, vilket i rätt många fall lämnar dessa utan empati och medkänsla

De levande döda

… finns det oxå minst två sorter av. Jag tillhörde ett kort tag de levande döda.
I mitt fall pga att omgivningen inte klarade av min enorma dåvarande sorg och ångest, varken vänner eller sjukvård… alla stod handfallna inför en av de mest naturliga saker i livet…. så jag till en början motvilligt med på att stoppa i mig “lyckopiller” eller som det hette rent medicinskt “antidepressiva mediciner”. Jag upplevde då varken glädje eller sorg, vilket ärv det samma som att vara levande död.

Den andra sortens levande döda, har kanske inte sitt raka streck till livskurva, så långt ned i dyn som den lessne deprimerade personen, men likaväl, upplever de inga toppar eller bottnar, hävdar jag att de likt EKG, och EEG är levande döda om strecket förblir rakt.

De levande

Numer söker jag i största möjliga mån befinna mig i lyckan då den kommer, om än den bara hälsar på i nån minut. Och jag försöker i största möjliga mån befinna mig i sorgen, eller andra mindre önskvärda känslotillstånd, när de kommer…

Jag accepterar inte längre att för andras skull, ge sken av att vara glad, om jag är ledsen. Jag accepterar ej heller att någon ska tvinga ner mig i ledsenhet när jag lycklig. Med andra ord är jag i den bemärkelsen högst levande … just nu.
Sedan gör REN kärlek, så som den Solin gav mig idag, varje människa mer levande, ty ärligare kärlek, och mer livsgivande energi existerar inte på denna jord.
Stjärnorna ger mig distans, naturen frihet, men kärlek …. utan förbehåll, det finns inte i det formatet någon annan stans.

De döda

.. pratar vi sällan om, och vår egen död, kan vara fruktansvärt att ens tänka på.
Jag är inte annorlunda där. Jag finner det svårt att prata om döden, jag vill ju likt många andra inte dö …åtminstone inte i förtid.
Att vi skall dö vet vi alla om, men vill inte tänka på det.. och det är i sig naturligt, då vår instinkt säger åt oss att överleva till varje pris…

Men vi vill inte dö, inte förrän vi levt färdigt.
Jag vill leva länge … jag vill älska …jag vill ge och ta…

gonatt alla stjärnor på stjärnhimlen