Ingen ljusning i horisonten…
Mörkret tar tag i mig och drar i mig, sliter i mig
Alla dessa vackra människor omkring mig bara fortsätter gå.
Alla löften väger nu lätt, alla intentioner förblir intentioner.

Jag orkar inte ta mig ut så mycket.
Längtar inte ens till dans, som annars är mitt livselixir.
Tårarna är ofta nära även när jag är bland folk. Och jag försöker hålla huvudet högt, försöker skratta och njuta, Jag drömmer mardrömmar om döden. Den första känslan jag har på morgonen innan jag ens slagit upp ögonen är ångest. Och från den stunden gör jag allt för att slippa den för en stund, men ögonlocken hänger tungt.
Jag blir påmind överallt, har svårt att planera framåt.

– “Mår du bra” ? hör jag någon säga, och jag hör mig själv svara “aa”, och tittar bort med blicken, eller för över fokus på dem…
… vad ska jag säga.

Tystnaden infinner sig…. telefonen tystnar, cyberspace tystnar. Jag tystnar….
Det är ensamt här….