Ljuden tystnar för en stund, skriken byts ut av gråt som bottnar långt i hennes trasiga själ. Sen blir det helt tyst efter att dörren smälls igen, och du hör springande steg bort efter loftgången. Värden är oändlig och det är ångest du upplever, men du äger inte det ordet ännu. Du vågar inte ligga kvar i sängen i mörkret, går upp och tänder alla lampor, sätter igång TVn så högt att du inte ska höra om någon kommer, någon som kan göra dig illa, någon som kan …. ja du vet inte vad. Du tänker inte klart, kryper ihop under alla filtar du kan hitta, gömmer dig under dem. Det enda sättet du kan komma på …. du är ensam

Tro inte att jag inte ser dig lilla flicka, tro inte att jag inte förstår vart du är.
Med stora ögon ser du på världen, den stora obegripliga världen där mor och far skriker åt varandra, där pojkarna på gården slår dig och kallar dig för fula saker.
Du böjer ditt huvud och svarar inte på tilltal när den främmande tanten pratar med dig. Du drömmer dig bort till ett annat land, dit ingen får komma…utom den farbrorn med snälla rösten, han som aldrig skriker, aldrig gör dig illa, aldrig står och tittar ned på dig, utan ser på dig på samma nivå. Han som lyssnar på dig och inte pratar hela tiden om vad du gör fel. Han säger att du är snäll och rar.

Du träffade honom aldrig mer, när ni flyttat. Ni flyttar alltid. Din mor vill bort hela tiden, bort, bort bort. Men när allt är mörkt om natten ser du hans vänliga ansikte, hör hans vänliga röst säga att du är bra precis som du är….

Tro inte att jag inte ser dig lilla flicka, för din berättelse är min berättelse, och jag var en pojke som drog filtar över mig och tände lyset i hela huset …och nu är jag den som lyssnar… och ler.