Jag börjar resignera… ge upp.

Jag har många som känner för mig, men ingen som slåss för mig. Och mina nävar är luftslag. Tiden går, och ingenting händer. Mitt ord betyder ingenting, man lyssnar inte på mig, man “hoppas” att det ska gå bra, och man “beklagar” att jag fått vänta så länge. Om jag inte blir friskförklarad, det sprider sig… så betyder inga ord nånting.

Tiden går… ingenting händer.

Det regnar kraftig utanför mitt fönster nu, och dropparnas ljud mot fönsterbläcket, är lite trösterik för själen, lite lugnande. För det är oroligt och mörkt i mitt huvud nu.
Världen rullar ju på som vanligt där ute, girighet och rasism frodas i Reinfeldts Sverige och nya “tredje riket” EMU.

Idag har jag gått en promenad med en vän, jag har hälsat på min gamla moster och lagt pussel. Det skingrar mina tankar…. men tiden går och ingenting händer.