Till en början vill jag bara klarlägga att alla vänner och bekanta som på något sätt läst, deltagit, känt med mig i mina inlägg…. uppskattas, som ett bevis på att ni bryr er om.
Med detta sagt så vill jag tala om lite grann mitt perspektiv i det hela, och klargöra lite hur jag tänker, känner, och vad som är mänskligt.

Tex så händer det att vänner, bekanta och även obekanta brukar prata om att inte se sig själv som ett offer, och kanske antyda lite att det är det jag gör.
Och återigen, jag är övertygad om att avsikten är god, och ibland kan det tom vara gott att höra saker man inte vill höra, liksom väcka sig ur en passiv dvala.

Men som med allt finns det alltid olika utgångspunkter och synvinklar på livet.
För det första är ingen människa likadan, ingen människa är lika stark, och ingen människa har samma möjligheter. Det finns dom som påstår det…. men de är inte helt uppriktiga. Avsikten och inställningen är god, men utgången och verkligheten kan vara en annan.

Tex “rådet” att “se positivt” på tillvaron, kan ibland landa fel, även om det i sak kan vara både rätt och fel. En sak att begrunda i detta är att tex jag i detta fall redan gör detta i den utsträckning jag klarar av och i den utsträckning det är uppbyggligt, även om kanske inte mina blogginlägg ger den bilden. Men de är ju till för att ventilera, och ger inte hela bilden.

För ett harmoniskt liv innefattar balans, och om balansen rubbas, blir det större vågor på sjön, djupare dalar, och mer differentierande frekvens. Dvs att en människa som lyfter blicken mellan dalgångarna, och tvingar sig att le och socialisera, är hälsosamt, även om det inte nödvändigtvis löser de FAKTISKA problem man för tillfället har.

Men att se positivt på saker till den grad att man både förnekar problematiken, och förnekar den sorg som oxå är reell och en del av att leva … kan vara direkt skadligt, lika skadligt de facto, som att gräva ner sig fullständigt. Och fallet från den skapade illusionen eller skapade platån kan bli stort…. för stort ibland, med fatala konsekvenser.

I de stunder när jag inte är i den djupaste av dalar kan jag först med både hjärta och hjärna, de goda avsikter, och den uppriktiga välvilja dessa råd egentligen avser. Men i de stunder man är allra längst nere, så är du helt enkelt bara ledsen och orolig, arg och förtvivlad…. och då anser jag att man måste få vara det, och att det inte innebär varken avståndstagande eller minskad kontakt och närhet.

Jag är också medveten om hur svårt det är att förhålla sig till problem och sorg för människor, inkluderat mig själv. Det finns stunder då jag har nog med mig själv, och inte klarar av att vara det stöd jag skulle vilja vara, till varje medmänniska som ber mig… och då är det så. Detta innebär inte att den som behöver mig gör något fel som uttrycker sina behov…

Men nå’n stans verkar insikten om att det kan handla om döden, vara frånvarande. Och att “positivt tänkande” “ta sig i kragen” “samt att inte inta offerrollen” …. faktiskt inte alls påverkar utgången av en eventuell osynlig fiende i ens kropp…. som den jag faktiskt har fått reda på att jag fått… men inte hur allvarligt och långt det gått. 6 månader är enligt mig en oursäktligt lång tid att vänta när det rör sig om spridningsrisk… dvs det handlar inte främst om oron, som i sig är en bitch, utan det handlar i första hand om spridningsrisken i och med att tiden går.

Således känner jag en enorm frustration och besvikelse, som understundom, pga den långa tidsaspekten övergår i förtvivlan och uppgivenhet. Och därav önskemålet att det fanns hjälp att tillgå, som kunde driva på processen.
Själv ÄR JAG redan drivande, så till vida att jag vid flera tillfällen påmint och, krävt behandling. Ändå tar det så lång tid som det gör…. det finns helt enkelt begränsningar i både ork, och vilken auktoritet jag har som vårdtagare utan social status… för att uppnå en effektiv kamp mot vårdapparaten.

Låt oss säga att en läkarhustru, eller en politiker fick på armen det jag fick. Är det någon som på fullaste allvar tror att detta skulle tagit den tid det tar ? Givetvis inte är det uppenbara svaret. Och varför ?

Jo för att de har både någon som pratar FÖR dem, samt att deras ord lyssnar man på.

Ingenting är omöjligt för den som har viljan” skulle vissa påstå som en sanning

Ingenting är omöjligt för en människa som inte behöver göra det själv

är också en sanning