Sådana här stunder önskar jag att jag haft familj, ….

Jag känner lätt smärta i armen, vet inte om det är psykosomatiskt, man kan ju bara hoppas på det. Har försökt idag igen, o få tag på de som ska ha tagit emot remissen. Men i Sollefteå var “samtalskvoten fylld” och i Umeå hade de ingen aning om vart remissen skulle skickats.

Så länge jag inte får hjälp, inte får veta, inte får grönt ljus, så hamnar mina tankar ofrånkomligen på att allt kan ta slut, och det gör mig oerhört sorgsen.

Idag har jag skjutsat Moster på sjukhuset för att träffa sin demente man. Hon är en enastående stark och fantastisk kvinna min moster. Men även hon har begränsningar, hon är trots allt 81 år gammal, allt går sakta för henne. Och hon har levt ett oerhört tufft liv emellanåt, hon också. Så i mesta möjliga mån, försöker jag att inte prata så mycket med henne om detta jag går igenom. Hon har nog ändå. Så jag hjälper henne med allt hon ber mig om, och lite till och vi äter ofta gemensamma måltider numera… det har blivit så. På så sätt slarvar ingen av oss med att få i oss näring. Jag skjutsade en äldre man från XL-bygg ner på Tjärnen, som hade köpt nåt otympligt.

Jag tog illa vid mig igår. Jag gör allt jag förmår, Jag umgås med folk, jag tar hand om min moster, jag hjälper folk, jag ser till att komma ut och fika etc, jag hjälper mig själv i kampen för att få rätt hjälp……. och jag får läsa att jag ska “sluta se på mig själv som ett offer” och “se positivt på saker” …

INGEN hjälper mig med det praktiska, i kontakten med vården, och det kanske är orimligt att begära, men att påpeka att jag behöver göra bättre ifrån mig, är något som inte hjälper mig ett uns..
Jag är alltså ledsen och väldigt ensam i själva kampen, och nu skall jag alltså inte kunna tala om att jag är ledsen ? För att jag då tar på mig offerrollen ?

Ringer ett “offer” och kämpar för sin rätt ? hjälper ett “offer” sin 81-åriga moster dagligen ? Går ett “offer” ut och försöker vara social och prata med människor, fråga hur de mår, trots det som hänger över ? Ger ett “offer” komplimanger åt folk när allt är jobbigt ? Jag tänker fortsätta skriva om hur jag mår, om jag är ledsen, arg, etc etc. Det är inget annat än mänskligt…. som sagt var , “ingenting är omöjligt, för den som inte behöver göra det själv”

Jag får ofta höra vad jag inte klarar av, men få inser vad jag faktiskt redan klarat, saker, händelser och upplevelser som de flesta inte varit i närheten av i sina mardrömmar. Men det är väl bara att “se positivt” på allt så försvinner alla inre sår, och hudcancern…