Ett oväntat leende från en ung expedit, tjej på affären, igår trängde nästan in i mitt hjärta.
Att leva i nuet är som svårast när framtiden är osäker, men samtidigt är det då det behövs. Jag har aldrig varit någon mästare på att hantera saker som står utanför min omedelbara påverkan. Jag har ofta dock, satt på mig en gladmask förr i tiden. Nu gör jag inte det längre, jag kan med viss balans försöka söka efter skratt, som ger energi. Men jag låtsas inte längre för andras skull…..

Jag gör mitt bästa nu, hela tiden…. jag hoppas att allt kommer gå bra.
Jag blev styrk och rörd av en vän som sa: “Jag ska vänta MED dig” När jag beskrev oron och maktlösheten …. Hon sa även att jag är stark. Och hon har rätt, jag är stark. Både stark och svag. Tillåts jag inte vara svag, gör det mig svagare, påminns jag om min prestation, min styrka mitt värde, min betydelse…. gör det mig starkare.

Nu när jag skriver om det, landar expeditens leende i mitt hjärta, och jag tillåter mig känna, och tårar faller nu på min kind, och det är lika välkommet som skratt, när de kommer.

Men jag har svårt att hantera ovissheten, och den långa väntetiden.
Min historia gör att jag har svårt att bara låtsas som det regnar…. jag är inte som alla andra, ingen är som alla andra….

Jag är Tomas….och jag älskar livet !…. Låt det älska mig tillbaks.