….
En oändlig väg slingrar sig framför mina fötter, och bak min rygg.
Det finns avtagsvägar, men ingen av dem leder hem, och de är stängda för mig.
Jag sätter ena foten framför den andra, varje dag.
Hemma… jag har aldrig känt mig hemma någonstans. Min lägenhet är det ställe på vilket jag sover om nätterna, och ibland äter mina måltider, och det är hemma, men inte ett ställe där jag känner mig hemma.

Hotet är verkligt, ett osynligt hot för omgivningen, men kan vara dödligt sårande om det blir verklighet. Och då pratar jag inte ens om de medicinska bekymmer jag oroat mig över det sista halvåret, och slagits mot. Folk förstår inte saker de inte varit med om, och vad värre är, att det inte förstår att de inte kan förstå det de inte varit med om.Så varför låtsas förstå, varför hävda att man vet bättre vad andra klarar av, har för förutsättningar, och vad de bör göra.

Jag har mer eller mindre slutat förklara. Tystnaden eller rättfärdigheten som uppstår hos mottagaren har fått mig att inse att det inte är lönt. Men det gör mig oxå ensam i den här världen, att min djupaste oro inte kan delas med någon enda själ, och inte känna samvaro fullt ut. Det har hindrat mig i min jakt på kärlek, det har hindrat min rehabilitering, hindrat mig från att gå vidare fullt ut, och bli fri, med samma rättigheter och samma möjligheter som andra. Jag har alltid känt det som att jag fått finnas till på nåder, om jag är mycket, mycket snällare, så kanske de tillåter mig leva, finnas.
Jag har aldrig känt mig älskad, aldrig någonsin…. fast jag vet att det finns folk som tycker om mig. Så kan det inte nå in i mig att känna mig älskad.

Och när detta gör mig mer ensam, är också döden mer skrämmande, att lämna denna världen och känna mig oälskad, inte hemma någonstans… gör mig djupt, djupt ledsen ända in i själen.

Hur många gånger har jag inte önskat att jag kunnat tala om för de duktiga , de älskade, de rättfärdiga vart mina vägar burit mig, och vad det gjort med mig, Hur ofta har jag inte önskat förståelse, beundran över att jag klarat av att bli så pass bra människa som jag faktiskt har blivit. Vilken dröm, om bara en enda människa kunnat vandrat med mig på dessa förflutna stigar med mig… och bara vittnat om den väg jag gått, och sett hur de öppna sår jag ännu bär, uppstått… bara en enda människa, som vittnat om detta, sett och gett mig erkännande….

Jag känner mig ensam bland folk, även när jag ler, skrattar och pratar. Jag vill inte att någon ska tala om för mig vilken väg jag skall gå, eller att jag klarar av bättre än så här. Jag vill ha sällskap i de ensammaste vrår, och ensliga stigar, nån enstaka gång…