Lilla flickan på TV-kampanjen för faddrar, som springer omkring barfota, ensam griper tag i mitt hjärta, formligen sliter det ur kroppen på mig. Hon är en “syster” till mitt ensamma övergivna barn, som bor in min ensamma vuxna kropp. Min ensamma vuxna kropp fylld av barnets längtan efter närhet. Mitt kloka vuxna huvud som försöker trösta mitt inre sårade barn, de gånger det tränger på och behöver uppmärksamhet. Den uppmärksamhet och kärlek som för dryga fyrtio år sedan gick förlorad i en Stockholms förort, bland asfalt och skog av betong.

Kvinnan på “Spårlöst” som får återse sin familj, som hon blev borttagen från som liten, kastar sig gråtande i armarna på dem, tårar, skratt, kramar, närhet…
Gråten i mina ögon forsar som vårfloden i en smältande glaciär, jag hulkar högt och gråter. Som vanligt själv i min lilla betongcell i mörka mellannorrland, mitt i vinterns mörker.

Jag har gett upp kärleken, den är inte för mig tror jag. Jag tycks vara lätt att tycka om, men svår att älska. Jag får nog resten av mitt liv nöja mig med smulor från de som är rika på kärlek. Idag fick jag en sådan smula från Åsas och Karls lilla dotter, som nu är i övergång mellan amning och fast föda. Åsa trodde hon ville ha mat medan vi hade träning med “bandet”. Men hon ville vara med, och när jag sjöng min egen låt “trouble seams to follow you around” för henne, så fästes hennes livsyrvakna blick på mig, och hon njöt uppenbart av musiken och sången. Hon släppte inte blicken från mig när jag sjöng, och hon log hela tiden.

Detta gladde mitt sorgsna hjärta i väntans tider.