….
Aldrig någonsin har jag tidigare blivit mer frälst och tagen över ett tv-program/tv-serie som nu i vinter, när SVT sänt “Jills veranda”. Jag menar verkligen det jag säger.. aldrig förr. Finns på svt play ett tag till, och får inte missas. Det blir dryga böter på att missa serien. Framför allt de sex sista avsnitten. (det sändes 6 avsnitt)

Syftet med serien enligt Jill Johnson själv, är att få folk att förstå och tycka om countrymusiken. Och jag är en av dom som hon uppnått syftet med.
Men även om jag till viss del fått större insikt och förståelse för själva countrymusiken, så är det helheten av programet som tagit mig på djupet. Produktionen är mästerlig, Jill är den perfekta värdinnan för programmet, varm, kärleksfull, glad, rak, och utforskande. Gästerna har alla varit väldigt intressanta musiker och människor. Men framförallt mötet med människorna i Nashville, mötet genom musiken: Hemlöse Doug Seegers, Richard med stråhatten och den genommusikaliska själen, Grand ol oprys första svarta sångerska, Linda Martell. m fl.

Jag är helt tagen av människorna och artisterna. Doug Seegers spelade och sjöng som hemlös gatumusikant, när Jill och Magnus Carlsson i Weeping Willows fick höra hans sång och musik. Med endast två tänder i sin mun, fångade hans röst och musik min själ på ett sätt som få professionella musiker kan göra… om ens någon. Det är äktheten i musiken direkt från hjärtat… precis som många countryartister vittnar om.
På ett sätt som får Tomas Ledin att rodna av ytlighet.