..
Jag vet inte om jag redan skrivit ned denna berättelse i någon tidigare blogg, men för säkerhets skull, och för bevarandet av allt som får människor att le, så….

När min älskade morfar gled in i demensens värld, uppstod både svårigheter för morfar’n själv och för omgivningen. Men även episoder av komiska skeenden.
Vid den här tiden bodde morfar’n på Solgårdens ålderdomshem, nära Ångermanälven i 5 minuter från centrum…. eller 25 minuter med rollator och pauser för medborgare som har dubbla livslängden.

Kärlek och förvirring

Ibland var det svårt för morfar’n att känna igen oss, eller placera oss i rätt fack. Men han var glad när vi kom, …ibland. Andra gånger svor han som en borstbindare. Han som aldrig innan det tagit ens en mild svordom i sin mun.
Nåja det föll så väl ut att en äldre kvinna, Fru Beckman, som var minst lika dement som morfar’n, om inte mer, fattade tycke för morfar’n, och vise versa. De sken som små solar i varandras närvaro.

Den försvunna rakapparaten

Vid ett tillfälle hade morfarns rakapparat försvunnit, och personal letade efter den i två veckor minst, utan framgång. Tills en dag personalen hittade morfarns rakapparat i fru Beckmans frysbox. Och sådana saker händer ju då och då i demensens värld.
Sedan gick det nå’n vecka och morfarns rakapparat försvann igen. Varpå personalen vid besök hos fru Beckman ville undersöka om de fanns i fruns frysbox.

– “Vi vill bara titta så du inte har Tures rakapparat i frysen !

Tanten tittade förnärmat upp, med skarp, hög röst och sa:

– “RAKAPPARAT I FRYSEN ?????…. det har väl ingen vettig människa ?

Flytt och återförening

Sedan flyttade tanten in på nytt demensboende med lås på dörrarna. Och morfarn, som vid 84 års ålder hade bättre fysik än många 70-åringar, kom efter ett tag till samma demensboende. Ibland hittade personalen på Solgården honom gåendes långt ner på Skedom (4-5 km, från Solgården) gåendes mot Undrom 3 mil bort, där dottern bodde. Så då fick det bli flytt från Solgården till annat slutet demensboende även för morfar’n.

Fru Beckman var redan installerad på stället. Så när min kära morfar anlände, utbrast fru Beckman med utsträckta armar:

– “Men Ohhh …kommerrr du ?… vad glad jag blir !!!!

Familjefoton

Fru Beckman visade morfarn och min moster (morfars dotter) sitt rum på boendet. Och det fanns väl åtminstone 30 fotografier. Tanten rabblade upp kusiner, tremänningar, mostrar, båna och bånbåna… tills det kom fram till ett stort porträttfoto vid sängbordet föreställandes hennes framlidne make. Och moster frågade Fru Beckman:

– “Och vem är det då på det fotot ?

varpå fru Beckman såg ut som ett frågetecken och sa korthugget:

– “A de vette fan !”

…vände på klacken och gick vidare.

Råtter’n

Väl installerade på demensboendet, med förvirring som normalitet, blandat med tragisk uppgivenhet och humor så gick dagarna. Morfarn och fru Beckman satt med övriga dementa och personal i allrummet. Och mitt i allt svammel och mitt i demensvärlden glimrar det till i huvvet på gubben, som alltid varit en spjuver.
Morfarn sätter handen under bordet och skrapar med naglarna lite grann, varpå Fru Beckman hoppar till och säger:

– “Tyst .. hö ni ?.. de e råtter’n !

Personalen säger att det inte finns några råttor där. Morfan avger inte det minsta ansiktsuttryck som kunde avslöja honom, utom om man tittar gonom rakt i ögonen… där stod det att läsa jävelskap och bus. Morfar avvaktade nån minut igen, innan han ånyo skrapade med naglarna under bordet. Varpå tanten hoppade till igen

– “SSCHHH !! … men hör ni inte .. de e ju råttern säj ja ju!!!

Nu kan inte morfarn dölja lika bra, utöver busiga ögon, fladdrar öronen på honom, och ögonbrynen åker upp och ner.