En vit lång klänning med öppen rygg, glittrande halsband, små nätta vita skor.
Håret i uppsatta flätor, ett avväpnande leende. Väntans tider på att bli fler.
Ett förbund, ett löfte som inte behöver ges.

Folk skålar, dansar till musik av fiol och bas.
Alla uppklädda och vackra, som sällan ses, men ingen vackrare än du.
Det är midsommar, och du sätter en midsommarkrans på huvudet, och ser på mig, och jag vet att så länge vi lever tillsammans behöver jag inte oroa mig för något.
yuo’ve got my back.

Tiden stannar när jag vi dansar första dansen, och alla runtomkring försvinner bort i periferin, från våra medvetanden. När du ser mig i ögonen som säger “jag älskar dig” mer än några ord någonsin skulle kunna säga.
Solen försvinner bakom ett sommarregnsmoln, och från himlen tilltar en traditionell midsommarskur. Gästerna skyndar sig under tak, och tallgrenar för skydd mot blötan…. men det nyvigda paret, som dansar vidare i regnet.
Lika lyckliga i regn som solsken. Och du ler med rinnande mascara ner för kinderna, och är lika vacker som innan regnet.

Jag vaknar upp i en annan verklighet än den jag nyss drömde. Det var en vacker dröm…. men jag vaknar upp ensam, som näst intill alla mina mornar.
Utan värdighet, ständigt jagad av samvetet att vara någon jag inte förmår vara.
Kläder på golvet, diskbänken belamrad med disk, köksbordet fullt med osorterade papper.

Why should I care.

Min enda tröst är att eventuellt få göra något för någon denna dag, göra skillnad för någon, betyda något för någon…..