Jag bar en lång svart rock, med knäppningen på fel sida. Under rocken, en vålnad, ett tomt skal. Men någon stans långt därinne fanns jag nog. Jag bar en lång svart rock då 28:e februari 1986, då jag gick till det ställe jag hade min säng. En andrahandslägenhet vid Skanstull i Stockholm.

All min energi i den magra kroppen som bar jag, gick åt till att överleva mentalt en minut till. Nyheterna på radion rapporterade om att statsminister Olof Palme hade blivit skjuten. Jag förstod att det var hemskt, men inte den politiska effekt det fick på Sverige. Det politiska förstod jag långt efteråt. Men då, den morgonen var jag förlamad i själen, i hjärtat, så jag kände inte sorg över Palme. Mörkret hade redan tagit mig, och det svarta blev inte svartare pga denna nationella tragedi.

Än idag finns det folk som öppet uttrycker sitt hat för den man som blev mördad.

Jag orkade knappt hålla ögonlocken uppe, varje steg var ett steg i en annan grå dimension, i ett annat land, mitt i Stockholms storstadsdjungel. Människorna kring mig tedde sig overkliga, men det var jag som var vilse… i ett oändligt mörker
Det var en tidsfråga innan jag skulle sluta fungera helt, innan jag skulle upphöra vara jag.

19 år gammal, 1.83 lång, 59 kilo lätt. Jag tog till all desperation jag kom över. Skrek tyst efter hjälp på alla sätt jag kunde. Gick med i en halvt om halvt sektliknande gruppterapi som bara förde mig än längre in i mörkret. Det var overkligt att omvärlden fortsatte rulla på som ingenting hänt, medan jag sakta men säkert gick under. Och likt alkoholisten som ramlat en kall vinterdag, gick alla förbi mig, rädda och oförstående. Precis som jag gjorde härom dagen, 47 år gammal, när två tiggare kom till Sollefteå, och såg verkligen nergångna och eländiga ut. Jag gick förbi… dock allt annat än oberörd. Jag fann mig ställd inför ett moraliskt dilemma.

Mitt hjärta och min medkänsla sa åt mig att lämna en slant. Mitt huvud frågade om det skulle hjälpa dem om jag gjorde det. Men var det ett sätt för mig att fly mitt ansvar ? Var det ett sätt för mig att blunda inför det hemska faktum att folk behöver tigga till sig mat för dagen. Den cyniske säger snabbt utan eftertanke att de får skylla sig själva, söka jobb istället för att tigga. Om det hade hjälp dem på lång sikt, hade jag gärna offrat en hel tusenlapp av mina sjukförsäkringsutbetalningar, som Alliansen på ett nedlåtande sätt vill kalla för bidrag, när det gäller oss som är i behov av dem. Men när det kommer till deras politiska gärning döper de om det till “försörjningsstöd, och kallar sjuka för fuskare. Men jag kände en maktlöshet inför tiggarna, och en skam över att jag gick förbi utan att bidra.

Jag har en bekant som “förverkligat sig själv” och är otroligt nöjd över gjord klassresa yrkesmässigt och ekonomiskt och äktenskapsmässigt. En person jag högaktat förut, men som numer ser egot och pengarna som viktigast, och inte finner tid för sin nära omgivning. Jag avundas denne inte sina pengar, status eller yrke. Inte för en sekund, om priset för allt detta är att förvandlas till det hen har blivit.

Få människor kan förstå det heroiska i min prestation att överleva mentalt, det jag ensam gick igenom större delen av mina första 30 levnadsår, och fortfarande bär med mig. Och därmed kan få även förstå varken min storhet eller mina begränsningar. Och misstro blir resultatet. Jag skulle gärna jobba om det fanns en möjlighet till den trygghet jag behöver för det. Men den tryggheten erbjuds mig ej. Det är piskan och otrygghet på arbetsmarknaden som är vår tids rättesnöre. Och på så sätt förloras inte bara mina, utan mångas förtjänster, kunskaper och bidragande. Alltså utöver det omoraliska i det omänskliga i den människosynen, så är det dessutom korkat ur en nationalekonomisk synvinkel.

Så jag gör det jag kan, inom ramarna för det jag får göra, för noll och ingenting i ersättning, för att finna mening med tillvaron. Jag bemöter folk med kärlek och hjälpande hand i den mån jag förmår, och inte blir övertydligt utnyttjad. Jag intar en försiktigt, nyfiken förstående hållning till många människor. Tränar ödmjukhet inför andras livsöden vilka jag omöjligt fullt ut kan förstå. Försöker lära och förstå om samhällsklasser ovan min, framgångsrika och kämpande företagare.
Jag likväl som alla andra i värden lyckas aldrig fullt ut med dessa strävanden. Men jag försöker hela tiden….

….och det gör mig i någon mån till en god människa. En god man

Gonatt Sverige, sov gott !