….
I julen som var, närmare bestämt Annandag Jul, agerade jag taxi åt min 82-åriga moster, och körde henne till Ö-vik, till Barn, barnbarn, och barnbarnsbarn.
Julklappar, matfrosseri och annan hysteri är då redan avklarat till min stora glädje och lättnad. Medan man sitter och bara ÄR, så betraktar man sin omgivning. En av barn-barns-barna, Elina 3 år, hade nog fått en mini-synt i julklapp, en sådan med diverse demo-låtar med urusel ljudkvalitet, och epilepsiframkallande haranger utan variation.
Vuxna och barn var utspridda mellan kök, hall och vardagsrum, och Elina hade små vallfärder emellan dessa rum. Elinas cool-lugna kusin Albin 11 år som inte ens ett smärre inbördeskrig kan påverka till oro, satt i vardagsrummet med batteri-morfar och mig när Elina 3 år, satte igång den mest enformiga av demolåtar som fanns på den lilla kapitalistiska djävulsmaskinen.

När 3-åringen sedan gjort vallfärd in i köket, passade jag på att stänga av oljudet, eftersom även TVn var på och lyssnades och tittades på. Så gick det någon minut innan det vandrande blöjpaketet kom vankandes in i vardagsrummet igen, och tittade förebrående på oss 3 generationer pojkar och män. Gick fram till misstaget till julklapp, och tryckte igång oljudet igen, demonstrativt med ögonen fästa på oss, och inte på on-knappen.

Den här proceduren upprepades åtminstone 4-5 gånger, hon slog på den, och vi stängde av den. Och under proceduren sa hon inte ett ord, bara blängde förebrående på oss, och lugnt och metodiskt satte igång synten igen. Synten skulle bara vara igång … så var det bara, tyckte Elina. Och till sist på väg ut därifrån, vände sig den lilla om, för att titta vem som hela tiden stängde av hennes “rogivande” musik, när hon gick ut… och kastade ytterligare en förebrående blick till oss.

Och om man nu skulle velat ägna sig åt genetikforskning, beteendeforskning för att spåra detta beteende, så har jag fått tillfälle att se ett tydligt samband, med ovan nämnda tvåbenta blöjpaket, och hennes mormorsmor, som jag träffar dagligen i diverse hjälpaktioner och inmundigande av diverse tillagade näringsämnen , samt sockerbomber.

Det vanliga är att jag hjälper 190-år…. f’låt 82-årig moster med:
Skjuts till sjukhus, affär, bekanta, söndagsutflykter, etc etc, samt tvättar fönster, hämtar saker på höga hyllplan, handlar åt henne, hjälper med datorärenden, bär tunga saker, soptippskörning, snickerier, borrning etc etc etc …. och att moster, så länge hon har ork och lust stoppar i mig lite mat. En fungerande deal för båda, då det innebär att hon inte blir så ensam, samt att ingen av oss fuskar med maten.

Nåja. åter till likheterna över generationer, inom familjen. Ofta när middagen är instoppad i huvet, så blir moster kvar vid matbord, med kaffekopp och stickning. Klockan är då ca 17 på eftermiddagen. Sedan blir det skattebetalning på balkongen för hennes del (rökning). Och då har jag ofta fallit i nåt slags paltkoma, hamnat i soffan och zappat fram nån serie att slötitta på.. tex “Greys Anatomy”, eller “Big bang theory”.

Här kommer då liknelsen:

Moster har då vankat av och an, mellan kök och balkong, förbi TVn där jag slötittar. Stannar demonstrativt upp, nästan mitt framför TVn och tittar med en obetalbar ogillande, oförstående min, som säger: “va e de där för skräpprogram, byt kanal”
Av och an,, gång på gång, stannar hon upp och blänger på Tvn med samma förebrående, ogillande min, och fågelholksmun. Och får ärade 82-årig moster tag på TV-dosan, så är det med ens “fråga doktorn”, “nyheterna” eller nåt gör-om-mig-program påslaget. Och då spelar det ingen roll om hon hört nyheterna 10 gånger på radion under dan, och sett 2-3 tv-nyheter, för det är på svenska och “begripligt” När moster sedan bytt kanal, vankar hon ofta ut ur rummet, ini köket, eller ut på “rökrutan” igen.

Härom dagen satt jag och tittade på ett avsnitt av Greys Anatomy, som var speciellt fångande. Och Moster hade vankat av och an, och blängt på TVn med öppen mun, och förebrående min, då jag kände hur det började bli akut dags för kisseriet.
Jag tog med mig dosan ut i hallen, annars hade det varit “fråga doktorn” på när jag kom tillbaks. Varpå Moster lite lätt irriterat sa:

– “Är du så jäkla rädd att jag ska ta dosan, att du tar med den på toaletten ?”

Varpå jag faktisk med glimten i ögat berättade i princip det jag skrivit ovan, och vi skrattade gott åt oss själva.