Min far var en stor liten man, skämtsam och lättsam, bräcklig men varm, modig och rädd, plikttrogen och väldigt, väldigt sorgsen långt, långt in i hjärtat.
Kan hända att pappas och mitt sista telefonsamtal bestod delvis av sentimentalt Öl-prat från hans sida, och ett längtansfullt barnhjärta, och överseende från min sida. Men vi pratade, och han svarade alltid när jag ringde… dvs i vuxen ålder.

Det hände någon enstaka gång ibland att hans tunna, slitna, utarbetade kropp, inte tålde så mycket av rusdrycker som han hade tänkt. Men det är han väl inte ensam om i detta land. Jag älskade min far av hela mitt hjärta, även då jag blev besviken och då han var frånvarande. Ty han var väldigt mycket människa, och hade ett hjärta av guld, under all trasighet och sorg och tillkortakommanden.

Ganska mycket likt mig själv faktiskt. Jo, jag vet att man i Sverige nu för tiden värderar människor utifrån inkomst och arbetskapacitet, och på den punkten var far en hjälte… en working class hero. Det är inte jag. Jag är med Moderata mått inte värd någonting alls, och förtjänar inte lika bra sjukvård som dom, inte lika bra skola som dom, eller lika bra äldrevård som dom, om jag lever så länge. Men jag har nog i likhet med min far, ett hjärta av guld, även om dom som är mycket “duktigare” än mig kanske inte håller med.

Min far var Socialdemokrat i likhet med sin far. Han satt inte och lusläste tidningar, engagerade sig inte i politiskt arbete, debatterade inte vilt och hetsigt som jag, men hans hjärta var till vänster, på den tiden som Socialdemokratin var en vänsterorienterad politisk rörelse. Född i Kramfors, väl medveten om historien kring de fem omkomna i Lunde-kravallerna. Och stolt över sina Ångermanländska rötter.

Efter många öl, hände det att far berättade om sorgen och saknaden av kontakt med sin far, det var väl inte så vanligt att män skulle vara känslosamma och ömsinta på den tiden antar jag. Men framförallt drabbade en olycka famlijen, när min far var barn, då hans ena bror drunknade vid Kajen. Farfar dök i efter honom, men det var för sent. Då fans det ingen terapi att tillgå, inga kuratorer, ingen krishjälp att få. Så det mesta stannade inombords, och tärde på bröder och föräldrar. Min far var älsta barnet, och tog på sig en skuldbörda som barn, som aldrig lämnade honom som vuxen. Men nu har han återförenats med sin lilla bror.

Större delen av min barndom var han, min far, frånvarande, delvis pga skilsmässa mellan honom och mor. Jag var ganska ofta sjuk när jag var liten, febrig och dan i långa perioder, en gång var jag borta från skolan i 2 månader. Det var i tvåan tror jag. Vissa av de perioderna var jag hos far och yrade, har jag något minne av. Jag hörde honom spela gitarr, och bas från sovrummet, i lägenheten, i ett halvschabbigt förortsområde, med underbar natur runtomkring. Han spelade ofta “Balladen om den kaxiga myran” av Stefan Demert.

Musiken blev sedan i vuxen ålder vår kontaktpunkt, vårt gemensamma kommunicerande, och vår stolthet. Att sitta en kväll innan ölen tagit överhanden, och plocka ut ackord och leta bas-slingor blev vårt sätt att umgås, att respektera varandra. Far lärde mig några ackord, och Ulf Melander hjälpte mig på senare år ytterligare att utvecklas i självförtroende och gitarrteknik…. men det mesta är självlärt. Far var nog också självlärd till största delen.

Jag älskade att se far spela bas till dragspelsmusik och fiol i vuxen ålder, på spelmansstämmor, då min lilla tunna far växte till en trygg och harmonisk man, och alla hans sorger och bedrövelser från sin barndom, var som bortblåsta för tillfället.
Några låtar spelade vi tillsammans på dessa stämmor. Det är förresten högst troligt att jag återvänder dit till Hälsingland, till min fars vänner i sommar, med några av de människor jag håller av mest… min moster, mina spelkamrater Åsa och Per-Åke, om allt går väl . Ja …. man får väl drömma om det jallafall… och far reser då med oss i våra hjärtan.