….
Jag vänder mig mot mörkret, och går in.
Jag är rädd och svag.

Där är jag alltid ensam.
Där sitter en liten pojke och gråter.
Han är alltid där, men ibland ser jag honom inte.
Och inte alltid gråter han.

Nu när jag ser honom, lägger jag min hand på hans axel.
Jag känner för honom, jag känner med honom.
Jag känner honom.
Vi är ett han och jag. Och jag är inte alltid ensam där.
Inte heller han.

“Det är okej, jag är oxå rädd ibland”, säger jag åt honom.
“Man får vara rädd. För jag ser du är rädd”
Han ser storögt på mig med lättnad.
och förstå att det kommer ordna sig.

Och imorgon gryr en ny dag