..
Detta var en sådan här förunderlig danskväll, där det på förhand inte fanns några större förutsättningar för bra danskväll, vad mig anbelangar. Jag var rastlös, och trött, lätt moloken, dåligt med pengar, danslusten naggad i kanten… you name it.

Även idag är jag rastlös, lätt oharmonisk och trött. Men danskvällen blev helt underbar. Hade roligt med nästan alla jag dansade med. Men extra roliga danser var det med Marie och Maria. Jag kände mig busig på dansplanet, gjorde extrasteg, lurades, och snurrade friskt. Orken borde inte har räckt, men det gjorde den….

Jag har i tidigare dansbloggsinlägg ganska träffsäkert och humoristisk beskrivit hur det går till i dansvärden. Bjudit på mig själv, och varit lite lätt humoristiskt elak med vissa kategorier. Igår fick jag syn på en herre som med stor säkerhet såg sig som en förförare, en danshjälte. Även om det inte var just dansen som imponerade. Lite don Juan-utseende, fast han hade börjat växa igenom håret. Och på Sundsvalskt, eller Örsköldsvikst sätt gnussade han med en hypnotisk blick sin kvinnliga danspartner, medan deras svettiga pannor nötte på varann från vänster till höger, och från höger till vänster.

Det var bara det att denna herres förföriskhet aningen förbleknade av det faktum att han blev fullkomligt vindögd när han tittade på sin danspartner.

Här i livet har vi alla stunder då vi glänser, stunder vi falnar, stunder av stolthet, ja ibland tom skam över hur små vi kan vara. Och visst finns det gott om män som överglänser mig som kvinnojägare, som överglänser mig i självförtroende, som överglänser mig i inkomst och status. Men jag har mina stunder då de faktiskt hamnar i skuggan, dessa pompösa, uppblåsta låtsaskungar. Och på dansgolvet händer det faktiskt ibland. Och ibland händer det när det kommer till generositet och medmänsklighet.

Givetvis är det ingenting en så tuff, snygg och framgångsrik kille som dessa låtsaskungar skulle erkänna för sig själv, än mindre för någon annan. Men det skiner igenom, när de anstränger sig extra mycket i hånfullhet, överlägsna hånleenden, och nedlåtande blickar, som den erfarne kan spåra ett uns av väl dold avundsjuka. Och där dansar jag omkring i full dansglädje utan baktanke på att se duktig ut, eller överglänsa någon annan, men det är dansglädjen som gör skillnaden och får de “glamorösa” Alfahannarna att se ut som inövade och stela… inget annat.

Dessutom satte det griller i huvudet på tjejerna som normalt sett bara dansar med de “snygga” tuffa, låtsaskungarna, när jag svischar förbi med nöjd och dansglad kvinnlig partner. Det kan tom gå så långt att de bryter barriären och bjuder upp en socialt sett och statusmässigt mindre framgångsrik man som jag….

Givetvis är det som med askungen, att när danskvällen är över, så är låtsaskungarna mer framgångsrik och mer lyckade kvinnojägare än jag, och magin är över. Och Gösta gigolo valsar ensam hemåt i natten… men vet ni vad. Det är rätt OK ändå.