….
Jag vaknar upp i skräck, mitt i natten…även nu för tiden.

Jag fick aldrig någon upprättelse.
Det var helt legitimt att sparka på mig, fast jag redan låg ned.
Jag grät, och grät, jag var förstörd som människa.
Men ändå fortsatte man sparka nedåt med anklagande röst och ord.
Det var kvinnor och män med laglig rätt att förnedra, rätt att pissa på mig, kasta skit på mig. Människor i min omgivning. Det var människor som har som yrke att hjälpa folk, att stå på den utsattes sida, som nu alla stod och sparkade, pissade och dömde utan grund, och utan någon som helst moralisk rätt, eller någon uns av sanning som grund. Då var jag paralyserad, och fick ta emot varenda själslig smäll, kunde inget göra, hade inget försvar, gick rätt in i de innersta skrymslena av min själ. Det många får hemifrån, som gör att du försvarar dig själv, står upp för dig själv, fanns inte hos mig…. sparkarna fortsatte komma.

Många hade aldrig överlevt mentalt, är jag övertygad om.
Många hade bara gett efter, gett upp, och på ett eller annat sätt slutat leva.
Jag kröp, och kravlade. Jag hukade mig, jag bad om ursäkt för min existens. Jag levde utan ord, utan tillit till andra människor. Och INGEN fanns för mig då, INGEN.
Många hade bara gett efter, gett upp. Jag reste mig igen, och blev sparkad ned, och reste mig igen, och igen och igen.

Jag fick aldrig någon upprättelse.
Men deras falska, upprepade, ryktesbaserade ord,
satte sig djupt, djupt i min själ, och har aldrig helt lämnat.
Och jag har aldrig i mitt liv känt mig riktigt trygg, aldrig.
Att bära osynliga bojor, gör mig stark, men även sliten.
Jag har slutat prata med folk om det jag råkade ut för, jag har ingen tillit.
Folk är i allmänhet för rädda för att kunna höra, eller för fördomsfulla för att betros med de ord som sitter fast i ett mörker inuti.

Jag har aldrig läkt, jag har aldrig känt trygghet.
Det lämnar alltid spår efter sig.

Så kära medmänniskor och medborgare. innan ni sätter er på någon, pissar och sparkar på någon, innan ni går ryktesvägen till att förstöra någons liv…
…beakta dessa ord ovan.

Men än lever jag !… så det så !