Tvekan

Länge tvekade jag över att åka till dansmaran i Ö-vik. Då den förut om åren kunnat husera övervägande yngre buggare, vilket i sin tur kunnat reducera antalet potentiella danspartnes för egen del. Detta i kombination med tillfälligt ansträngd ekonomi, och det faktum att jag inte hittade någon samåkare som inte övernattade i Ö-vik…. gjorde mig aningen fundersam.

Men o andra sidan tänkte jag….. att på så vis om jag nu åker ensam, behöver jag ju inte vara kvar till tre, halv-fyra på natten, och komma hem halv-fem, fem på morgonen. Och det visade sig vara ett klokt beslut av mig, vilket jag ämnar återkomma till.

Nu tänkte jag ju att jag inte behöver stå och knacka på porten vid öppningsdags, när det är nonstop dans och varar så länge jag orkar och vill, så jag visste att jag inte skulle vara där till kl 19, då det börjar. Men någon stans i trakterna av Multrå, stod en ansamling bilar efter vägkanten i motsatt körriktning, och en Mercedes med aktern ner i ett brant dike, och grillen pekandes nästan rakt upp i det blå.

Och farbrorn log, och hade nog viss förståelse för detta.

Så jag stannade och vevade ner rutan med en frågande min, som uppenbarligen gjorde sig förstådd. En min som undrade om allt gått bra, och om de behövde hjälp utöver de som var där. Eva som stannat för att hjälpa till, undrade om jag hade bogserlina, vilket jag kollade om det fanns i bagaget. Ännu en medtrafikant stannade och plockade fram bogserlina. Jag blev ombedd att sätta mig i den vertikalt dikespositionerad Mercedesen, istället för den åldrige man som backat ner Mercedesen i diket. Så fick det bli…..

Men den ålderstigne mannens rörelseschema var ju i ultrarapid, så när bogserlinan var på plats, och jag satt i Märsan, redo att vrida om hjulen, så försökte den gamle ännu att ta sig upp ur det branta diket, vinglandes och stödjandes på Märsan som nu började röra på sig. Det höll på gå åt skogen… ja eller diket … för Guben. Men en ung dam viftade och avvärjde potentiellt olycksförfarande med brutna åldringsben som följd.

När väl bilen var uppe ur diket, såg den gamle glad och nöjd ut, och undrade hur mycket han var skyldig mig. Och jag svarade givetvis att han inte var skyldig mig något. Sedan sade han glatt att:

– Ja nu är ju bilen uppe ur diket, och på vägen igen, så nu kan jag ju skjutsa nån av er om ni vill,

Jag log åt farbrorn, lade armen ikring honom, och sade med humor och kärleksinlindad röst:

– Hörrudu… det är nog ingen här som vågar åka med dig nu 🙂

Och farbrorn log, och hade nog viss förståelse för detta.

Parkeringsbryderier

Nåja, glad i hågen efter att fått tillfället att hjälpa en medmänniska, puttrade jag vidare mot Ö-vik, och ovisst dansläge. Perkeringen var fullbelagd, och jag ställde mig på snedden vid infarten i utförslut och sidolutning, och var väldigt noga med att dra åt handbroms och lägga i backen. Om en parkeringsvakt fått gått lös på detta område, denna kväll, hade denne nog blivit överansträngd, och kunnat hamna i skadeglad eufori. Men jag tror en viss förståelse rådde över situationen. Eller så var parkvakten på Teneriffa denna lördag.

För låga förväntningar ?

Jag hann bara in, så var det någon som “kliade mig på ryggen” vilket i detta fall var det samma som: “ska vi dansa”, eller den ålderdomliga versionen: “får jag lov”.
Efter det, högg en till dam mig med omgående, och efter det ännu en. NU tänkte jag, nu har jag dansat med de tre ladies jag känner, så nu får jag väl sätta mig och titta på de unga snygga buggarna stila omkring på dansgolvet, leendes och virila, uthålliga spänstiga. Och det kan jag väl göra tänkte jag. Några … i synnerhet de som är duktiga och dansar för att ha roligt, är sevärda. Och de övriga show-offarna, kan jag ju le åt överseende av en annan anledning.

Men då fortsatte det… jag blev uppbjuden gång på, gång, på gång. Jag försökte emellanåt smita iväg till vattenhålet (Där det för övrigt inte fanns några lätta buffelhjordar denna dans) för att få återställa vätskebalansen. Två ggr kom jag halvvägs dit, innan någon ryckte mig i armen, släpade mig ut på dansgolvet igen, med sandpapper i munnen på grund av vattenbrist, och slokande dansben.
Nästa gång kom jag ända fram till vattenhålet (Vattenbehållare och plastmuggar) Avancerade i kön, men blev ryckt i armen igen, och det vara bara att foga sig och finna sig i detta, man säger ju inte gärna “nej” när man blir uppbjuden… eller hur var det med det 😉

Till slut kom jag ju ändå fram till “vattenhålet”, genom att jag smet ut via sidotrappan, och vaktade så ingen kom från flanken eller bakifrån, som kidnappade mig ut på dansgolvet. Jag tom lyckades smita undan i ett mörkt hörn för att få i mig en Salamimacka lite senare på kvällen.

Nånting nytt nånting gammalt

Utöver många fantastiska danser, med fina ladies, hade jag även turen att få dansa med Mellersta Norrlands bästa foxerska (flerdelad förstaplats)
Jag såg i ögonvrån, att några av de hon dansade med, i sin egen ålder, trots allt inte var i samma fantastiska danskaliber som mig, eller för den delen Danskungen Egon. Detta faktum rättfärdigade aningen att jag stal EN dans av denna dansanta älva… Tror kanske tom det uppskattades. Kuuuulerskan L-M och jag tog 3 st meditativa, snirklande fox på en gång,
tur det, för sen vare hon borta med vinden. Men det var ett härligt
svettutbyte det oxå.

“Linedance” och en kylskåpsdans”

På en hel danskväll, fylld med danser och uppbjudningar, får man ändå vara nöjd med det faktum att det endast var en “Linedance” och en kylskåpsdans”
Kylskåpsdansen förstår ni väl vad det innebär…. tungt svårtstyrt, och taktlöst,kyligt.
“Linedans” brukar jag kalla det som uppstår när ena danspartnern har beröringsskräck, eller svettfobi. Detta skapar inte bra förutsättningar för bra dans, då G-kraften och snurrningarna inte har en chans pga att kroppskommunikationen blir fördröjd pga en halvmeters avstånd. Ett litet tpis till folk med svettfobi: spela bingo istället ! garanterat svettningsfritt !

För att dansa, är enligt mig en sorts kommunikation. Man måste vara tillräckligt nära för att höra vad den andre säger. Man måste lyssna till varandra. Man bör lyssna med känsla och intresse för att den andre skall kunna följa med i “samtalet” Annars ingen SAMtal. Annars ingen SAMdans.

Gick inte så fort för alla

Till danskaraktärskartan, kan nu även tilläggas ytterligare en sort, nämligen de som “växt fast på dansgolvet”, står på samma fläck i en minut minst, och gungar sensuellt med överkroppen, utan att röra fötterna en millimeter. Normalt utgör ju detta inget hinder, bara man fått in dem på dans/navigationsradarn i sin splitt vision, innan väghindret uppenbarar sig. Men när 900 dansande samsas om samma begränsade dansgolv. Speciellt som några av de andra är mer koncentrerade på att stirra in i ögonen på sin kvinna/tjej. Då kan svårigheter uppstå för en sån som mig som snurrar, stampar, svänger, trippar och studsar fram på dansgolvet, och till och med har lite kul medan jag gör det. Det kan bli aningen svårt att ta sig förbi 🙂

Mer beröm till Lejonsson och Lina mfl

Ännu en gång har Lejonsson, Lina & co lyckats ut i minsta detalj. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad de hur de gör det. Det är något magiskt över deras sätt att arrangera dans. Jag stoppade Lejonsson själv, och uttryckte min nöjdhet. Lina var dock mer svårfångad…. Jag är dessutom skyldig henne en dans. Men det blir svårt så länge hon är medarrangör gissar jag. Nåja … jag fick ju stor kram på finalen på Gussjö, och den räcker än … men inte hur länge som helst 🙂

Refrängen mitt i natten, men inte på morgonen

Ja då var det detta med att jag åkte själv. Vid midnatt drygt, kände jag mig aningen trött i kroppen, och knoppen, och visste att det var en dryg timmes resa hem.
Och jag visste inte om jag klarade av att dansa utan vatten längre (vattenhålet, och armryckningar) Så jag pös iväg lite diskret, uti till bilen, som var fredad från parkeringsvakter, släppte på handbromsen och började rulla hemåt. Inga gamla farbröder med Märsor låg i diket på vägen hem. Men för att inte själv, för kvällen bli en “gammal gubbe i diket”, så vart jag tvungen att köra mella 50-90 km/h i långa sträckor, pga av dimma som gjorde att sikten var kraftigt begränsad.
Väl hemma tog det 10 minuter att somna framför TV:n