Jag kallar det “Hotell Milton” efter den yngste av min kusin Carolas 5 barn, Milton 4 år. Men egentligen är det bara ett vanligt radhus i Stockholms förort, med en materiell hög standard, och ett hus full med liv, kärlek och generositet.

Sorgen efter Min farbror Kjell var på ett värdigt sätt närvarande i Kusin Carolas hem, utan att för den skull ta över. Det fanns gott om plats för kärlek och skratt, trots det tragiska. Och en stor del kan tillskrivas barnens inverkan på ett hem.
När man möts av fem barn med stora leenden, och artigt sätt, varav av den minste Milton 4 år, med stora smilgropar och busiga ögon vid min ankomst säger:

– Tom vill du se mitt jum ?
(Kom vill du se mitt rum ?)

….så är det lätt att inse, att sorgen får vänta en stund, åtminstone tills begravningsceremonin i kyrkan. Milton charmar alla nyanlända släktingar. Från norr kom jag och en Kusin med sin familj, dagen före. Ytterligare en kusin, Jenny kom på besök för torsdagskvällen, då hon var upptagen med vänner under helgen. Vi pratade och log, skämtade om Norrland och Stockholms skillnader. Och kvällen led mot sitt slut. Åtminstone för minstingen Milton 4 år. Mamma Carola sa att det var läggdags för honom.

Då går Milton upp två trappsteg först och vänder sig om och sticker fram huvudet med smilgroparna och busleendet, och säger, trots att vi är 12-13tycken där:

– Ja gonatt då Tomas !
…och försvinner upp på sitt “jum”

Och så var min lycka gjord för ett halvår framöver. Jag blev utvald 🙂
smiley

I Miltons värld, var väl jag en som kom och hälsade på lite hastigt och åkte hem till sitt sedan. För morgonen därpå hann jag upp bland de första av gästerna och familjemedlemmarna. Satt i soffan och väntade på att bli uppassad av den 5-stjärniga värdinnan Carola, med en kopp chai-The, då 4-årige Milton tassar ner för trapporna från hans “jum”, och får syn på mig och utbrister förvånat men glatt:

– “E du tval än ?” (Är du kvar än?)

Så var det dags för sorg och farväl

På fredagen väntar begravningen. Några är uppstressade över det kommande, bla Carola själv, vilket är naturligt. Jag och övriga Norrlänningar var först på plats, och jag var vägvisare till Huddinge kyrka, jag som bott i dessa trakter som barn och ung. Ljud till spelade musikstycken skulle testas. Under följande timme kom släkten, en efter en. Även vänner till Farbror Kjell, som ville visa sin respekt. Jag hälsade på, och pratade med de flesta, kramade om när det kändes rätt, vilket var oftast.

Prästen var en ung kvinna. Hennes tal, utifrån intervjuer var jättefint och empatiskt.
En psalm 256 “Var inte rädd” gick rakt in i hjärtat på mig.

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,

ett namn som skyddar dig nu när du går.

Din ensamhet har stränder in mot ljuset.

Var inte rädd, i sanden finns det spår.

Han älskar dig, han väntar dig i kväll,

en kväll när du förstår hans hemlöshet

och hur han längtar efter dina steg.

Från evighet har han stämt möte här.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn.

Du ser den inte nu, men färdas dit.

En dag skall du bekänna högt hans namn,

hans kärleks frid som ingenting begär.

Du är på väg. En dag blir natten vit.

En dag och stjärnor växer ur hans famn.

Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn.

Du ser den inte nu, men färdas dit.

Kjell var stor fan av Jerry Williams. Och följaktligen spelades “Did I tell you” på kyrkorgel. Och jag hörde orden inom mig: “Did I tell you that I love you ?, did I tell you that I need you so” och det kändes så rätt under omständigheterna. Modos och Hammarbys IFs flaggor låg på kistan, Kjelles lag i Hockey och fotboll.
När det var dags för ett sista farväl, gick alla fram, en och en till kistan, och lade blommor och tog farväl på sitt vis. Kjells fru/änka i förtvivlan och sorg, och barnen, släkten och vännerna. Barnen var med, vilket jag tyckte om, så de inte är främmande för sorg och död. Lille Milton hade säkert tusen frågor, och de flesta värker väl fram långt efter begravningen. Men nu, något kort i rocken, halvt om halvt kastade han upp sin ros, på sin morfars kista, så de andra höll på att falla ned. Men jag stod så till att jag kunde fånga dem. Emelie, barnbarn till Kjell sjöng imponerande vackert i kyrkan, och felfritt.

Sedan på träffen efter kyrkceremonin, hemma hos anhöriga, inträffar det märkliga och paradoxala, att det blandas sorg, med kärlek, kram och skratt. Min erfarenhet är att det ofta är så. Människor utspridda över vårt långa land, som har en historia, och släktkärlek, återses nu. När det aldrig tycks finnas tid över i vardagen.
Vi stoppar alla i oss smörgåstårta, korv och kaffe, och socialiserar med släktingar vi nästan aldrig ser. Foton på Farbror Kjell och flaggorna står i vardagsrummet hemma hos kusin Carola, där släkten träffas för några timmar, många kramas och tröstar.
Själv känner jag för visso sorg, om än inte i de proportioner de närmaste gör, men framförallt saknad av dig Farbror Kjell. Jag lade handen på kistan i kyrkan det sista jag gjorde, och sade”Hejdå Kjell” !

Tvära kast

På lördagen hade jag bestämt träff med faster Karin o ingift farbror Birger och samt deras dotter, kusin Sara på stan. Jag tar tunnelbanan från Fruängen, efter att köpt färska aprikoser på torghandeln där, intill Zinkensdamm. Hittar omgående adressen där de övernattar i sin tillfälliga vistelse i Stockholm. Men i Stockholm är det inte bara att kliva in i portuppgångar hur som helst, det krävs portkod. Vilket jag inte hade fått än. Och ingen svarade i telefon. Så där stod jag i 30 minuter, alldeles utanför utan att kunna ta mig in. 🙂

Nu är det på detta viset, att jag i mitt stilla sinne tänkt mig kravlös samvaro med dem, möjligtvis över nån kopp kaffe. Och inget annat var bestämt. Men det dröjde bara 10 minuter innan faster och Kusin Saras shoppingnerv tog skruv, när de hittade en skoaffär på Hornsgatan.

Det provades gröna, svarta, röda, beiga, oranga, med foder, utan foder, stövlar som de redan hade, men som ändå måste provas. Det provades igen, och igen och igen. Birger och jag väntade tålmodigt, log att svarade artigt på smakrådsfrågor från damerna. Svaren brydde sig ju givetvis inte damerna om, men vi visade intresse, vilket jag lärt mig är huvudsaken för shoppande kvinnor.

I 45-50 minuter höll de på. När det plötsligt kom in två kvinnor i 25-årsålern, skulle jag tippa. Den ena vackrare än den andra. Mycket välsvarvade ben, och ställde sig mitt framför mig med extremt vackra ben, och till och med fötter, i nylonstrumpor. Om och om igen kom de tillbaks mitt framför mig där jag helt oskyldigt satt och väntade på att shoppingplågan skulle ta slut. Så nu vaknade jag ju till ur min dvala, och fick visuell poserande som jag aldrig någonsin skulle fått i Sollefteå. De var fullt medvetna om att de fick blickar på sig, och tog stolthet i detta.

DÅ… mina kära vänner, DÅ av någon outgrundlig anledning, blev både faster och kusin klara med sitt provande, och sin shopping, som en blixt från klar himmel, och jag slets motvilligt från modeshowen jag blivit exponerad för…

Timing ? Murphys lag ?

Faster bjöd sedermera på fiskgryta på café Mariahissen, i strålande höstsol, samt tjeckiskt öl. en vacker stadspromenad på det, utefter Mariaberget. Och allt var förlåtet.

På kvällen senare, blev jag och näst yngste sonen till Carola kvar hemma, när det var fotbollsmatch för äldsten Max. Melvin som tidigare kläckt ur sig en underbar kommentar. Carola dyrkar ju Zlatan, och jag tycker han har en del sköna grejer för sig oxå. Men inte Melvin, han tyckte Zlatan var dålig, med eftertryck. Och när jag frågade om vem som var hans idol, svarade han att han inte hade nån.

– Men är inte jag din idol då Melvin ?

– Nä du tillhör en av mina halvidoler !!

svarade han utan att blinka

Jag påpekade för min faster och kusin att det var så fint hemma hos Carola, och att det är så fina barn osv osv, det nästan såg ut att vara helt felfritt och perfekt.
Men, reflekterade jag…. även dom med fem underbara barn i fint radhusområde i Stockholm, har ju säkert problem ibland….

…men finns det kärlek så ryms problemen !